Susanne Nyström: Det finns fortfarande en fråga som väntar på svar

Den norske kronprinsessans son Marius Borg Høiby dömdes på måndagen av Oslo tingsrätt för flera allvarliga brott, däribland två våldtäkter. Domen, som som väntat innebär flera års fängelse, markerar en dramatisk vändpunkt för den man som norska medier kallat ”bonusprinsen”. Fallet har väckt stor uppmärksamhet i både Norge och övriga Norden, inte minst för att det aktualiserar frågor om ansvar, uppväxtförhållanden och hur samhället ser på unga brottslingar beroende på deras bakgrund.

Marius Borg Høiby blev för första gången föremål för massiv mediabevakning sommaren 2001, när han som fyraåring stod på slottsbalkongen under sin mammas bröllop med den norske kronprinsen. Då blickade han ut över folkmassan som en symbol för en modern kungafamilj. Familjens konstellation var ovanlig för kungahuset – en ensamstående mor med barn från tidigare förhållande som gifte in sig i monarkin. Men för sin tid kändes det som ett naturligt steg in i det nya millenniet, där bonusfamiljer blivit allt vanligare i Norden.

Nu, 25 år senare, har den söta pojken blivit en dömd brottsling. För många som följt hans uppväxt på avstånd väcks ofrånkomliga frågor. Vad hände egentligen på vägen? Hur kunde det gå så fel för någon som växte upp under sådana privilegierade omständighanden på kronprinsparets residens? Som Svenska Dagbladet konstaterade i våras är svaret enkelt: ingen vet.

Det finns dock något anmärkningsvärt i hur media och allmänheten förhåller sig till just detta fall. Frågor om vad som gick fel och hur det kunde ha förhindrats ställs öppet och ofta. Detta kontrasterar starkt mot den generella debatten om unga brottslingar i Norden, där fokus allt mer ligger på bestraffning här och nu. Diskussioner om hårdare straff, fängelse för yngre personer och skärpta lagförslag dominerar den offentliga debatten. Däremot talas det sällan om vad som kunde ha gjorts för att förhindra det första brottet eller hur omgivningen borde ha agerat för att stoppa en brottslig utveckling.

Varför denna skillnad i ansats? En förklaring kan vara att Marius Borg Høiby har en ovanligt privilegierad bakgrund. Hans familjemedlemmar har offentligt bekräftat att de gjort sitt bästa för att stödja honom och sökt professionell hjälp. Det finns en förväntan på att kungliga föräldrar har ett extra stort ansvar för sina barn, även när dessa är vuxna. Skandaler kring kungafamiljen sänker förtroendet för hela monarkin, och vuxna barn inom kungahuset är ofta ekonomiskt beroende av institutionen på ett sätt som skiljer sig från vanliga familjer.

Men en annan, kanske mer grundläggande förklaring, är att många fortfarande ser den fyraårige pojken på slottsbalkongen framför sig. För att acceptera att någon som en gång var ett oskyldigt barn nu är en dömd brottsling krävs en begriplig förklaring. Det måste finnas en förståelig berättelse om vad som gick fel.

Det som lätt glöms bort i detta sammanhang är att alla dömda brottslingar en gång var oskyldiga barn. Även de som är djupt involverade i grov organiserad brottslighet var troligtvis söta fyraåringar. Skillnaden är att de växte upp långt från rampljuset, utan slottsbalkonger och kungliga bröllop. Bara deras närmaste familj och vänner minns hur oskyldiga de en gång var. För allmänheten är de bara anonyma statistik i brottsstatistiken.

Ändå måste exakt samma frågor ställas även för dessa individer. Vad hände på vägen? Varför gick det fel? Svaren på dessa frågor ursäktar naturligtvis inte brotten som begåtts. Ingen typ av bakgrund eller uppväxtförhållanden kan rättfärdiga våldtäkt eller annan grov kriminalitet. Men att söka svar kan vara avgörande för att förhindra att fler unga människor hamnar i samma destruktiva spiral.

Fallet med Marius Borg Høiby borde därför inte bara ses som en kunglig skandal eller en tragisk personlig historia. Det borde vara en påminnelse om att bakom varje brottsstatistik finns individuella människor med egna historier. Om samhället verkligen vill minska brottsligheten krävs mer än strängare straff. Det krävs en vilja att förstå vad som går fel och när, och ett systematiskt arbete för att tidigt identifiera och hjälpa unga människor i riskzonen.

Det finns en olycklig dubbelmoral i hur samhället förhåller sig till unga brottslingar beroende på deras bakgrund. För den privilegierade söks förklaringar och förståelse. För den mindre privilegierade krävs strängare straff och tidigare fängelsestraff. En mer rättvis och effektiv kriminalpolitik skulle ställa samma frågor för alla, oavsett om de växte upp på en kronprins residens eller i en förort utanför Oslo eller Stockholm.