Susanne Nyström: Fortsätt pressa Kristersson om utvisningarna

Regeringens vändning om tonårsutvisningar markerar ett skifte i den svenska migrationspolitiken, där de så kallade Tidöpartierna länge har dominerat diskussionen. Det som tidigare var en styrka för alliansen verkar nu förvandlas till ett politiskt bekymmer, särskilt i ljuset av en tydlig folkopinion som motsätter sig att unga människor separeras från sina familjer.

När regeringen nyligen presenterade sitt förslag om att ändra riktningen gällande tonårsutvisningar var det tydligt att de ansvariga politikerna kände ett behov av att förklara och försvara sig. KD-ledaren Ebba Busch och migrationsminister Johan Forssell från Moderaterna pekade båda på Socialdemokraterna som orsak till den uppkomna situationen. Statsminister Ulf Kristersson betonade att regeringen nu stoppar det han kallade ”de orättvisa utvisningarna”.

Denna förändring hade enligt politiska observatörer inte skett utan det betydande trycket från allmänheten. Opinionen visar entydigt att en klar majoritet av väljarna motsätter sig att 18-åringar tvingas lämna landet medan deras familjer får stanna kvar. Detta har fått konkreta politiska konsekvenser. I den senaste mätningen från DN/Ipsos har invandring och integration klättrat till andra plats bland väljarnas viktigaste frågor.

För Tidöalliansen innebär detta ett tydligt politiskt dilemma. Migration har historiskt varit ett område där koalitionen känt sig stark och kunnat driva sin politik med stort självförtroende. Nu har frågan istället förvandlats till en belastning som kräver försvarstal och justeringar av den tidigare så kompromisslösa linjen.

Men tonårsutvisningarna representerar långt ifrån den enda problematiska aspekten av mandatperiodens migrationspolitik. Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist lyfte under onsdagens partiledardebatt i riksdagen fram ett annat känsligt område. Det höjda lönegolvet för arbetskraftsinvandrare innebär att människor som redan befinner sig i Sverige och följt alla regler nu riskerar att utvisas. Detta står i direkt motsats till statsministerns ofta upprepade löfte om att ansträngning ska löna sig i det svenska samhället.

Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén ställde under samma debatt en fråga som får allt större politisk relevans: vilka kommer att hamna i skottlinjen nästa gång regeringen stramar åt migrationspolitiken? Frågan är inte bara retorisk, utan har ett konkret svar som kan få omfattande konsekvenser.

Om Ulf Kristersson bildar en ny regering efter höstens val kommer Sverigedemokraterna inte bara att ingå i regeringskonstellationen, utan också få ett betydande sakpolitiskt inflytande över invandringspolitiken. Detta har Moderatledaren själv bekräftat. SD-ledaren har å sin sida varit tydlig med att partiet efter valet prioriterar att återkalla permanenta uppehållstillstånd och ersätta dem med tillfälliga varianter. En sådan reform skulle potentiellt kunna påverka upp till 185 000 personer som idag lever i Sverige.

Hur många av dessa människor som i praktiken skulle komma att utvisas är oklart. Den utredare som tittat på frågan menar att det är omöjligt att ge en exakt siffra. Det som däremot är känt är att ingen av de remissinstanser som granskat förslaget ställer sig bakom det. En genomförd förändring skulle dessutom innebära att människor inte längre kan lita på de besked de fått från svenska myndigheter och staten. Detta undergräver rättssäkerheten och förtroendet för det offentliga Sverige.

Den pågående debatten visar att den period då migrationspolitiken enbart formades utifrån ett perspektiv av åtstramningar och hårdare tag nu är över. Andra hänsyn har blivit synliga i den politiska diskussionen, och opinionen kräver en mer nyanserad och human hantering av migrationsfrågor. För Tidöalliansen innebär detta en ny politisk verklighet där deras tidigare dominans på området har ersatts av en situation som kräver försvar och förklaringar.

Det politiska läget inför höstens val är alltså förändrat. Migration, som en gång var en styrka för de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna, har utvecklats till ett område med betydande politiska risker och where folkopinionen inte längre accepterar åtgärder till vilket pris som helst.