Susanne Nyström: Glömde Ebba Busch plötsligt bort Jimmie Åkesson?

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har gjort en påtaglig kursjustering i sin politiska retorik. Efter år av vad som beskrivits som stenhård invandringspolitisk retorik talar hon nu i mjukare tonlägen om en ”höger med hjärta”. Förändringen blev särskilt tydlig under hennes tal i Almedalen, där hon med känsloladdad röst berättade om en tonåring som frågat om hon ville utvisa honom.

Busch betonade i sitt tal att när en ung man i Sverige tror att det första hon tänker om honom är att han ska ut ur landet, då har politiken misslyckats. Det är en anmärkningsvärd kommentar från en partiledare som länge varit en del av den hårda invandringspolitiska diskursen som präglat svensk debatt de senaste åren.

Men kritiker menar att det är precis detta som de så kallade Tidöpartierna – det samarbete mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna som styr Sverige – har åstadkommit. Genom återkommande uttalanden om att den tidigare migrationspolitiken varit ”horribel” och genom att konsekvent skylla samhällsproblem på invandring, har de skapat just den känsla av utanförskap som Busch nu säger sig vilja motverka.

När högt uppsatta politiker gång på gång använder begrepp som ”pack” och ”bidragsmigranter”, och när politiska ledare varnar för att andra partier vill ”tvångsblanda” befolkningen eller använda barn som ”integrationsverktyg”, blir effekten oundviklig. Många människor med utländsk bakgrund börjar känna sig ovälkomna i Sverige, oavsett om de är födda här eller inte.

Retoriken har även följts av konkret politik. Tonåringar och arbetskraftsinvandrare som bott i Sverige i flera år har utvisats, vilket ytterligare förstärkt känslan av att vara oönskad. Detta har skett i en politisk miljö där de borgerliga partierna valt att bjuda in Sverigedemokraterna, ett högernationalistiskt parti, i regeringssamarbetet. Detta har legitimerat både den hårda politiken och den polariserande retoriken.

När Ebba Busch nu tar på sig en stor del av ansvaret och medger att hon och övriga i Tidösamarbetet bidragit till polariseringen, är det ett betydelsefullt erkännande. Hon erkänner öppet att hon själv varit med och skapat den situation hon nu kritiserar.

Men frågan som omedelbart infinner sig är: Om Busch verkligen vill förändra riktning och reparera det hon varit med om att skapa, varför väljer hon då att återigen gå till val tillsammans med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna? Åkesson och hans parti har varit i frontlinjen för den utveckling Busch nu tar avstånd från, och polarisering är djupt inbäddad i Sverigedemokraternas politiska identitet.

Sverigedemokraternas fortsatta linje blev tydlig redan dagen efter Buschs tal. Åkesson presenterade då ett av sina viktigaste vallöften: att stoppa den påstådda ”tvångsblandningen”. I sitt Almedalstal varnade han för att Socialdemokraterna vill ”bygga hyresrätter i villaområden och sedan flytta dit folk från invandrartäta problemområden”.

Denna typ av uttalanden, tillsammans med återkommande angrepp mot islam och muslimer, bidrar direkt till den osäkerhet och känsla av utanförskap som Busch säger sig vilja bekämpa. Det är svårt att se hur dessa två linjer – Buschs mjukare ton och Sverigedemokraternas fortsatt hårda retorik – ska kunna förenas inom samma politiska samarbete.

Situationen belyser en grundläggande motsättning i svensk högerpolitik. Å ena sidan finns ett erkännande av att den polariserande retoriken skadat både samhällsklimatet och många människors känsla av tillhörighet. Å andra sidan består det politiska samarbetet med det parti som mest konsekvent driver just den typ av politik och retorik som nu ifrågasätts.

För många svenskar med utländsk bakgrund, särskilt unga människor, skapar denna motsägelsefulla situation en förvirrande och smärtsam verklighet. När politiker uttrycker oro för polarisering samtidigt som de fortsätter samarbeta med krafter som aktivt driver polariserande politik, blir budskapet svårtolkat.

Frågan är nu om Buschs reträtt representerar en genuint förändring eller om det är ett taktiskt drag inför valet. Hennes fortsatta samarbete med Sverigedemokraterna gör att många ifrågasätter hur allvarligt menad omsvängningen egentligen är.