Moderaternas intensiva varningar för en vänsterregering har under de senaste veckorna blivit allt mer högljudda. Statsminister Ulf Kristersson målar upp en dyster bild av vad som skulle kunna ske om Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet bildar regering efter höstens val. Frågan är dock om partiets retorik verkligen motsvarar den politiska verkligheten, och om Moderaterna är beredda att dra konsekvenserna av sina egna uttalanden.

I den senaste partiledardebatten var Kristersson tydlig med sitt budskap: mycket står på spel i höstens val. Han varnar för vad han beskriver som ”den mest vänstervridna regeringen någonsin”, och menar att konsekvenserna för svensk ekonomi och säkerhet inte har granskats tillräckligt. Enligt statsministern skulle en sådan konstellation innebära kraftigt höjda skatter som hårt arbetande svenskar inte skulle klara av.

Kristerssons utspel är inte isolerat. Under de senaste veckorna har flera moderata ministrar gått ut med liknande budskap. Justitieminister Gunnar Strömmer och utbildningsminister Parisa Liljestrand fastslog i mitten av juni att Vänsterpartiet, med sin historia som kommunistiskt parti, troligen aldrig kommer att bli ett parti som alla andra. Detta skedde i samband med nya avslöjanden om antisemitism inom Vänsterpartiet.

Migrationsminister Johan Forssell gick ännu längre i en debattartikel där han hävdade att Vänsterpartiet i regeringsställning skulle utgöra en säkerhetsrisk för Sverige. Budskapet från de moderata företrädarna är tydligt: ett styre där Vänsterpartiet ingår framställs som det värsta tänkbara scenariot för landet.

Mot bakgrund av denna starka retorik borde det rimligen vara en lättnad för Moderaterna att Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson inte heller verkar särskilt intresserad av ett samarbete med Vänsterpartiet. Andersson har vid upprepade tillfällen sagt att hon är öppen för att samarbeta med alla partier utom Sverigedemokraterna, vilket i praktiken öppnar dörren för ett samarbete över blockgränsen.

Men i stället för att välkomna Anderssons öppenhet fortsätter Moderaterna att försöka tvinga in Socialdemokraterna i vad de kallar ”vänsterburen”. Genom att beskriva valet som ett val mellan två fasta block försöker partiet måla upp en bild där väljarna bara har två alternativ, trots att stora delar av oppositionen inte ser sig själva som ett gemensamt block.

Det som ofta glöms bort i debatten är att den nuvarande blockindelningen i stor utsträckning är en konstruktion som Tidöpartierna själva har skapat. Genom att ingå Tidöavtalet med Sverigedemokraterna har Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna etablerat en uppdelning där Jimmie Åkesson hör till den ena sidan medan Nooshi Dadgostar automatiskt hamnar på den andra.

Detta innebär att det faktiskt är Moderaterna som har nyckeln till att bryta den politiska låsningen. Om partiet verkligen menar allvar med sina varningar om en vänsterregering, och om dessa inte bara är tomma hotbilder inför valet, borde planen för vad som ska hända om Tidösidan inte når majoritet vara självklar.

För om Kristersson verkligen anser att en regering med Vänsterpartiet skulle vara katastrofal för Sverige, måste logiken vara att ett samarbete med Socialdemokraterna – även om det inte är önskvärt – ändå är att föredra framför alternativet. Det skulle i så fall vara bättre att statsministern delar Rosenbad med Magdalena Andersson än att Nooshi Dadgostar får en plats vid regeringsbordet.

Frågan är om Moderaterna verkligen är beredda att dra denna slutsats. Hittills har partiet inte visat några tecken på att överväga samarbete över blockgränsen. I stället fortsätter man att använda hotet om en vänsterregering som ett argument för att samla väljare till Tidöpartierna.

Detta skapar en paradoxal situation. Å ena sidan målar Moderaterna upp Vänsterpartiet som ett hot mot Sverige som väljarna måste skyddas ifrån. Å andra sidan verkar partiet inte vara berett att göra det som krävs för att faktiskt förhindra en sådan utveckling om det nuvarande regeringsunderlaget skulle förlora sin majoritet.

Med bara några månader kvar till valet blir det allt viktigare för Moderaterna att klargöra om deras varningar ska tas på allvar, eller om de endast är retoriska grepp i valkampanjen. Om partiet verkligen anser att mycket står på spel, som Kristersson upprepade gånger har hävdat, borde det också finnas en plan B för vad som händer om väljarna inte ger Tidöpartierna förtroende att fortsätta styra landet.