Fjällräven har varit fridlyst i Sverige sedan 1928, men fridlysningen har inte varit tillräcklig för att säkra artens framtid. Vid millennieskiftet var den fennoskandiska fjällrävsstammen nära utrotning, och forskare och naturvårdare varnade för att arten kunde försvinna från den skandinaviska fjällkedjan. Sedan dess har flera åtgärder satts in, både i Sverige och Norge, för att rädda kvar fjällräven i ett av dess sista europeiska fästen.
Fjällräven har länge varit eftertraktad för sin täta vinterpäls. Under 1800-talet och stora delar av 1900-talet var pälsjakt ett av de största hoten mot arten, och i Sverige pågick jakt i fjällområdena innan fridlysningen infördes. När fridlysningen väl kom var stammen redan hårt decimerad. Den har aldrig hämtat sig helt, och under efterkrigstiden fortsatte antalet djur att minska i hela Fennoskandien.
De insatser som gjorts har bland annat samordnats genom projektet Joint Mountain Fox, som drivs över nationsgränserna. Projektet har kombinerat flera olika metoder: tillskottsutfodring av fjällrävar, vaccination av valpar i Norge och jakt på rödräv. Utfodringen syftar till att hjälpa fjällräven igenom perioder när smågnagarna, som utgör artens huvudföda, är få. Vaccinationerna ska minska risken för att sjukdomar slår ut redan små och sårbara kullar. Jakten på rödräv motiveras av att den större räven konkurrerar om samma byten och dessutom angriper fjällrävens ungar.
Rödrävens utbredning är nära kopplad till klimatförändringarna, enligt Världsnaturfonden WWF. När temperaturen stiger flyttar rödräven allt längre norrut, in i fjällområden där den tidigare inte funnits. Det innebär att fjällräven inte bara måste hantera ett tuffare klimat, utan också en ny, större konkurrent. Rödräven är nästan dubbelt så stor som fjällräven och har visat sig benägen att döda fjällrävar. Där rödräven etablerar sig kan hela fjällrävsrevir slås ut, vilket gör att de återstående populationerna blir ännu mer isolerade.
Fjällräven är ett av de däggdjur som bäst anpassats till den skandinaviska fjällvärlden. Med sin tjocka päls, korta nos och små öron klarar den kyla som får andra rovdjur att söka sig till lägre höjder. Men anpassningen till det kalla klimatet gör den samtidigt sårbar när miljön förändras. Arten är specialiserad på smågnagare, framför allt lämlar, och dess reproduktion följer smågnagarcyklerna. Under år med gott om lämlar kan honan föda upp stora kullar, medan magra år kan innebära att få eller inga ungar överlever.
Den fennoskandiska populationen har också länge varit liten och fragmenterad, vilket ökat risken för inavel. En låg genetisk variation kan leda till nedsatt fortplantningsförmåga och sämre motståndskraft mot sjukdomar. Därför har bevarandearbetet inte bara handlat om att skydda individer, utan också om att försöka stärka stammens genetiska hälsa. Samarbetet mellan Sverige, Norge och Finland har varit centralt, eftersom fjällräven rör sig över nationsgränserna och en livskraftig population kräver tillräckligt stora sammanhängande områden.
Trots de insatser som gjorts är läget fortfarande allvarligt. Fjällräven är rödlistad i Sverige och räknas som hotad i hela Fennoskandien. Enligt forskarna kan de framsteg som gjorts snabbt gå förlorade om klimatförändringarna fortsätter att förändra fjällen. Varmare vintrar innebär kortare säsonger med snö, vilket ger fjällräven sämre skydd och gör det lättare för rödräven att ta sig fram. Samtidigt kan en fortsatt nordlig förflyttning av arter skapa nya konkurrenssituationer som fjällräven inte är utrustad för att hantera.
Fjällrävens situation uppmärksammas därför inte bara som en fråga om en enda arts överlevnad, utan som ett tecken på hur fjällekosystemet mår. När rovdjur som fjällräven försvinner påverkas hela näringskedjan, från smågnagare till vegetation. Att bevara fjällräven handlar därmed om att bevara den biologiska mångfalden i ett av Europas mest känsliga naturområden. WWF och andra organisationer fortsätter att varna för att arten kan vara en av de första som försvinner från de svenska fjällen om inget görs.
