Dune: Del tre byggde ett 55-ton tungt rymdskepp för en regndränkt stridsscen.

Produktionsdesignern Patrice Vermette, som ligger bakom den visuella utformningen av Denis Villeneuves Dune-filmer, har avslöjat nya detaljer om arbetet med den kommande tredje delen. I en intervju med Variety berättar han att ett rymdskepp på 55 ton har byggts i full skala för en stor slagscen som utspelar sig i ösregn. Det är ett av flera tecken på att produktionen fortsätter att satsa på fysiska, påkostade miljöer snarare än att enbart förlita sig på datorgrafik.

Vermette belönades med en Oscar för bästa produktionsdesign för den första Dune-filmen, tillsammans med scenografen Zsuzsanna Sipos. Hans arbete har varit centralt för det visuella språk som gjort serien så uppmärksammad. De två första filmerna, som kom 2021 och 2024, byggde upp en värld med vidsträckta ökenlandskap, massiva arkitekturer och en rå, taktil känsla. Mycket av detta skapades genom att faktiskt bygga kulisser, inte genom att lägga till dem i efterhand.

Att konstruera ett rymdskepp på 55 ton är en logistisk utmaning av sällan skådat slag. Farkosten måste ha kunnat förflyttas, manövreras och utsättas för stora mängder vatten i samband med slagscenen. Sådana praktiska effekter kräver ett nära samarbete mellan formgivare, ingenjörer, byggnadsarbetare och specialeffektteam. Det gör också att inspelningen blir mer krävande, både tidsmässigt och ekonomiskt. Ändå har Villeneuve och hans team upprepade gånger valt den vägen. I tidigare inspelningar har man bland annat förlagt stora delar av inspelningen till öknen i Wadi Rum i Jordanien och till sanddyner i Förenade Arabemiraten för att ge planeten Arrakis en autentisk känsla.

För den tredje filmen, som väntas ta avstamp i Frank Herberts roman Dune Messiah, verkar ambitionen vara minst lika hög. Enligt Variety är den 55 ton tunga rymdfarkosten en av de mest avancerade kulisserna som hittills byggts för produktionen. Exakt vilken roll fartyget har i handlingen är inte officiellt bekräftat, men att det används i en slagscen med kraftigt regn tyder på en episkt upplagd sekvens. Det kan också innebära att filmen rör sig bort från de torra ökenmiljöer som dominerade de två första delarna.

Utvecklingen är intressant ur ett större branschperspektiv. Under de senaste åren har många storfilmar avancerat mot led-baserade produktionsstudior och digitala bakgrunder, där skådespelare i allt högre utsträckning agerar framför skärmväggar. Dune-produktionerna har däremot blivit kända för att använda ett mer traditionellt hantverk. Byggandet av ett 55 ton tungt rymdskepp är ett tydligt exempel på en trend där vissa regissörer och produktionsdesigner medvetet väljer praktiska effekter för att få en större fysisk närvaro i bilden. Det kan också ge skådespelarna något konkret att förhålla sig till, vilket många gånger märks i slutresultatet.

Dune-filmerna har också haft stora kommersiella framgångar. Den första filmen drog in strax över 400 miljoner dollar globalt, medan uppföljaren passerade 700 miljoner dollar. Tillsammans har de gjort serien till en av de viktigaste storfilmstillgångarna för Warner Bros och det oberoende produktionsbolaget Legendary Entertainment. För biografmarknaden har titlarna blivit särskilt betydelsefulla eftersom de lockar publik till IMAX-salonger och andra premiumformat. En tredje del med minst lika ambitiösa produktionsvärden ses därför som ett viktigt kort inför kommande biolanseringar.

Samtidigt är kostnaden en faktor att ta på allvar. Fysiska kulisser av den här storleken driver budgetarna uppåt, och en inspelning som utsätter dem för väder och vatten ökar risken för förseningar. Men för Vermette verkar det vara en medveten strategi. I intervjun med Variety beskriver han det som att de stora, tunga miljöerna ger filmen en tyngd som är svår att uppnå digitalt. Det är ett förhållningssätt som fått genomslag i branschen, där allt fler produktioner återvänder till fysiska modeller och riktiga inspelningsplatser efter en period av tung visuell effektbehandling.

Med Dune: Part Three ser produktionen ut att fortsätta på samma linje. Den 55 ton tunga rymdfarkosten är inte bara en teknisk prestation, utan också ett statement om hur en av världens mest påkostade filmproduktioner väljer att arbeta. Exakt hur slutresultatet blir återstår att se, men redan nu står klart att den tredje delen blir minst lika omfattande som sina föregångare när det gäller scenografi och praktiska byggen.