EU och Kanada fördjupar samarbetet kring Ukraina – med samtal om närmare band inför 2027 års toppmöte.

EU och Kanada inleder en ny fas i sitt strategiska partnerskap. Enligt uppgifter ska Kanada bidra till det EU-ledda stödlånet till Ukraina, och den kanadensiske premiärministern Mark Carney hoppas att landet ska beviljas associerat medlemskap i unionen redan i mitten av nästa år. Beskedet kommer i ett läge där EU:s relationer med både USA och Kina genomgår stora förändringar, och där Kanada allt tydligare poserar som en likasinnad partner till Europa.

Det konkreta samarbetet kring Ukrainastödet är en viktig del av överenskommelsen. Bakgrunden är det lån på motsvarande 35 miljarder euro som G7-länderna enades om under 2024, med planen att återbetalningen ska ske med hjälp av ränteintäkter från frysta ryska tillgångar. EU har därvid tagit en central roll, men för att få ut lånet har unionen behövt medfinansiärer. Kanada har nu bekräftat att man avser delta i detta arrangemang, vilket stärker den västliga enigheten och sänder en tydlig signal till Moskva om att stödet till Kiev kvarstår.

För Kanada är detta ett naturligt steg. Landet har länge varit en av Ukrainas mest trogna allierade och har genom både militärt och humanitärt stöd markerat sin position. Men beslutet har också en bredare geopolitisk innebörd. Genom att knyta sig närmare EU i en säkerhetspolitisk fråga visar Ottawa att man vill bredda sina internationella allianser, inte minst mot bakgrund av den osäkerhet som präglar relationen med USA under det politiska skifte som skett i Washington.

Mark Carneys uttalande om ett associerat medlemskap är anmärkningsvärt. Ingen icke-europeisk stat har tidigare erbjudits en sådan status, och begreppet är ännu inte definierat i EU:s fördrag. Enligt Carney hoppas han att Kanada ska få klartecken i mitten av nästa år, något som i så fall skulle kräva både nya rättsliga ramar och godkännande från medlemsländerna. Det handlar inte om fullt medlemskap, men om ett institutionaliserat deltagande i vissa samarbetsformer – exempelvis inre marknadsfrågor, forskning, försvar eller energi.

Ett sådant arrangemang skulle passa väl in i EU:s strävan att stärka banden med demokratiska marknadsekonomier utanför kontinenten. Storbritannien har efter brexit byggt upp ett omfattande avtalssystem med unionen, och även Japan, Sydkorea och Australien har utvecklat nära partnerskap. Kanada sticker dock ut, inte minst på grund av de redan djupa ekonomiska förbindelserna genom CETA-avtalet, som trädde i kraft preliminärt 2017 och som successivt avvecklat tullar på de flesta varor. Med CETA som grund har handeln vuxit, och ett associerat medlemskap skulle kunna fördjupa samarbetet ytterligare.

För EU:s del handlar det i hög utsträckning om råvaror och energi. Kanada är rikt på kritiska mineraler som litium, kobolt, nickel och sällsynta jordartsmetaller – ämnen som är nödvändiga för den gröna omställningen, batteriproduktion och försvarsindustri. EU har under flera år försökt minska sin beroende av import från Kina, och Kanada har framstått som en av de mest stabila alternativen. Landet har också stora reserver av uran, vilket är relevant i ett läge där kärnkraften återigen diskuteras som en del av Europas energimix. Ett närmare samarbete med Ottawa kan därmed få direkt betydelse för europeiska företag som Boliden, LKAB eller Northvolt, vilka alla är beroende av en trygg leveranskedja för metaller och mineral.

Även inom gruvnäringen i stort märks effekterna av den nya geopolitiska verkligheten. EU:s Critical Raw Materials Act, som antogs 2023, sätter upp tydliga mål för hur stor andel av kritiska råvaror som ska komma från återvinning och från tredjeländer med tillförlitliga partnerskap. Kanada har pekats ut som ett prioriterat land i detta sammanhang. Flera kanadensiska gruvprojekt, exempelvis i Québec och Ontario, har redan lockat europeiska investerare, och en formell associeringsstatus skulle kunna underlätta ytterligare investeringar och teknikutbyte.

För Kanada är EU också en allt viktigare marknad. USA är visserligen fortsatt Kanadas största handelspartner, men handelskonflikter under de senaste åren har visat hur sårbar den relationen är. Genom att bredda sina partnerskap mot Europa kan Kanada minska riskerna och samtidigt stärka sin position som en bro mellan Nordamerika och EU. Det skulle också ge landet en tydligare röst i internationella förhandlingar, särskilt i frågor som rör klimat, digitalisering och säkerhet.

Det återstår dock flera hinder innan Carneys önskemål kan förverkligas. EU:s institutioner har en långdragen beslutsprocess, och frågan om en ny associeringsform väcker principiella frågor om vad det innebär att vara en del av unionen. Flera medlemsländer, särskilt Frankrike, har historiskt varit återhållsamma mot att ge icke-europeiska länder för nära kopplingar till unionens inre beslutsfattande. Dessutom kräver ändringar av EU:s fördrag enhällighet bland medlemsländerna, vilket gör tidsplanen till mitten av nästa år högst ambitiös.

Ändå är signalen tydlig. I en tid då transatliska relationer omförhandlas och då Europas säkerhet i allt högre grad formas av händelser utanför kontinenten, framstår Kanada som en naturlig partner. Ett fördjupat samarbete mellan Ottawa och Bryssel ligger i båda parters intresse – både politiskt och ekonomiskt. För Ukrainas del innebär det att stödet breddas ytterligare, och för gruv- och metallindustrin i både Europa och Kanada kan det betyda nya möjligheter till hållbar tillväxt och leveranssäkerhet i en orolig omvärld.