Howlin’ Pelle Almqvist om Turbonegro-spelningen som chockade honom: Absurt

Det var inte The Hellacopters som gjorde starkast intryck på Howlin’ Pelle Almqvist en kväll i Ludvika. The Hives-sångaren hade kommit för att se det svenska rockbandet, men det var ett norskt band som fick honom att omvärdera vad han just upplevt. Turbonegro, som han inte ens visste fanns, spelade samma kväll och lämnade ett bestående avtryck.

Almqvist berättar om kvällen på Ludvika Folkets Park i en intervju inom ramen för en sommarserie där kulturpersonligheter får beskriva en avgörande kulturupplevelse. För honom handlar det om ett möte med ett band som blandade humor, allvar och rå rockmusik på ett sätt han inte stött på tidigare.

The Hives, bildade i Fagersta i slutet av 1990-talet, blev en av de ledande aktörerna inom den garagerockvåg som svepte över Sverige och världen under 2000-talets första år. Med tighta kostymer, kaxiga attityder och korta, intensiva låtar byggde de ett rykte som ett av landets viktigaste liveband. Howlin’ Pelle Almqvist, med sitt karaktäristiska scenspråk och sin råa sång, blev dessutom något av en frontfigur för hela rörelsen.

The Hellacopters, å andra sidan, kom från Stockholm och hade under 1990-talet etablerat sig som en central aktör inom svensk garagerock och protopunk. Med influenser från bland annat Stooges och MC5 byggde de upp en hängiven publik, både i Sverige och internationellt. Den kvällen i Ludvika var dock inte deras bästa, enligt Almqvist.

– Det var 26 betalande där. The Hives var fyra eller fem av dem. The Hellacopters spelade sist, och de var inte bra. Jag har sett dem vara fantastiska, men just den kvällen var de inte bra, säger han.

Det som gjorde kvällen oförglömlig var i stället Turbonegro. Det norska bandet, som bildades i Oslo i slutet av 1980-talet, hade vid den tiden utvecklat en egen mix av punk, glamrock och hårdrock. Med sina teatraliska framträdanden och låtar som ofta balanserade på gränsen mellan allvar och parodi blev de en kultfavorit bland dem som sökte något annat än den gängse rocknormen.

– De var helt fantastiska. Det var som att jag upptäckte en helt ny skattkista av låtar. Det var också absurt, för jag visste inte om det var allvar eller ett skämt. Men jag förstod att musiken var otrolig. Jag tror att det gjorde stort intryck, säger Almqvist.

För honom blev just gränslandet mellan humor och allvar något centralt. Det är där, menar han, som det mest intressanta i konsten händer. Han drar paralleller till ståuppkomik, men med en egen vändning.

– Jag har samma förhållande till ståuppkomik. Men jag vet att det är ståuppkomik för att det kallas så. Men när ståuppkomik inte är rolig – det gillar jag. Det borde vara mer smärtsamt än roligt, någonstans tror jag att något roligt uppstår.

Sommarserien har tidigare låtit bland andra artisten Helen Sjöholm, författaren Mikael Yvesand, konstnären Klara Kristalova, koreografen Anna Vnuk och skådespelaren Alexander Salzberger berätta om sina avgörande kulturmöten. I detta avsnitt är det alltså The Hives-sångarens tur att lyfta fram en upplevelse som format hans syn på musik och scenkonst.

Att just Turbonegro blev den avgörande faktorn är inte oväsentligt. Bandet har under åren fått en närmast mytisk status inom den nordiska rockscenen, inte minst tack vare sin förmåga att kombinera provokation med medveten självdistans. Genom att aldrig ta sig själva på fullt allvar, men ändå leverera musik med hög energi och precision, lyckades de nå en position som både undergroundakt och publikmagnet.

För Howlin’ Pelle Almqvist blev mötet med Turbonegro en påminnelse om att rockmusik kan vara mer än bara instinkt och attityd. Den kan också vara en lek med förväntningar, en plats där motsatser kolliderar. Och precis som han själv säger: det är där det intressanta finns.

Den aktuella kvällen i Ludvika visade sig alltså bli betydligt mer än ett misslyckat gig med ett etablerat band. För en ung musiker från Västmanland blev den en inkörsport till ett nytt sätt att tänka kring musik – och en bekräftelse på att de bästa upplevelserna ibland dyker upp när man minst anar det.