Sverige har gått 57 dagar utan ny regering: Viktiga vändningar i regeringsbildningen

Snart två månader har gått sedan valdagen, men fortfarande är det oklart vilken regering Sverige ska få. Regeringsbildningen har kantats av turer och långa förhandlingar, och ännu har ingen statsministerkandidat kunnat presenteras. Frågan är nu hur processen ska ta sig ur det låsta läget.

Processen leds av talmannen, som efter valet har i uppdrag att samtala med samtliga åtta riksdagspartier och därefter föreslå en statsministerkandidat. Det svenska systemet bygger på negativ parlamentarism: en kandidat blir godkänd om inte en majoritet av riksdagens ledamöter röstar emot. Det innebär att en minoritetsregering kan tillträda, men förutsätter samtidigt att tillräckligt många partier väljer att avstå från att fälla den.

Det är just där som problematiken ligger. Varken det rödgröna lägret eller det borgerliga blocket har lyckats samla tillräckligt stöd, och de blocköverskridande samtal som förts har hittills strandat på sakpolitiska motsättningar. Framför allt handlar det om energipolitiken, migrationspolitiken och synen på kriminalitet – frågor där partierna står långt ifrån varandra och där kompromissviljan varit begränsad.

Den parlamentariska kartan är splittrad. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet står på ena sidan, medan Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna samlar det andra lägret. Centerpartiet har intagit en vågmästarroll och uteslutit allt samarbete med Sverigedemokraterna. Det senare partiet har under flera år fungerat som stödparti åt högersidan, men kräver i gengäld ett reellt inflytande över politiken.

Det finns historiska paralleller. Efter valet 2018 dröjde det 134 dagar innan Sverige fick en ny regering. Den processen präglades av långvariga sonderingar, öppna konflikter och ett antal misslyckade statsministeromröstningar innan en lösning slutligen nåddes. Skillnaden då var att samtalen till slut mynnade ut i en blocköverskridande överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet – den så kallade Januariavtalet.

I år är utgångsläget annorlunda. Partierna tycks stå längre ifrån varandra, och flera av de centrala aktörerna har signalerat att de inte är beredda att ge sig in i en ny blocköverskridande uppgörelse. Samtidigt har förhandlingarna pågått i nästan två månader utan att något konkret resultat har presenterats.

Utanför politiken växer oron. Regeringsbildningen har betydelse inte bara för den inrikespolitiska dagordningen utan också för ekonomin. Enligt gällande regler ska regeringen lämna sin budgetproposition till riksdagen senast den 15 november. Om Sverige inte har en ny regering till dess hamnar budgetarbetet i ett vakuum – något som i förlängningen kan påverka allt från offentliga investeringar till hushållens plånböcker.

Även finansmarknaderna följer processen med spänning. En utdragen regeringskris brukar skapa osäkerhet kring den ekonomiska politiken, och tidigare erfarenheter visar att den svenska kronan kan bli lidande när politisk turbulens tar vid. För företag som planerar investeringar innebär ovissheten att beslut skjuts på framtiden, vilket i sin tur kan dämpa den ekonomiska tillväxten.

Konstitutionen sätter dock vissa gränser. Om ingen statsminister har utsetts inom tre månader från riksdagens första sammanträde ska ett extraval hållas. Den tidsfristen har ännu inte passerats, men den närmar sig. Ett extraval vore en historisk händelse – något liknande har inte inträffat i Sverige under modern tid.

Flera tänkbara vägar framåt finns nu på bordet. En möjlighet är att talmannen återigen ger en av partiledarna i uppdrag att sondera förutsättningarna för en regering – något som redan skett flera gånger under processen. En annan väg är att statsministeromröstningar genomförs i riksdagen för att tvinga fram ett ställningstagande från partierna. Sådana omröstningar har ännu inte ägt rum, men flera oppositionspartier har signalerat att de kan bli aktuella om förhandlingarna fortsätter att köra fast.

För väljarna innebär väntan en växande frustration. Den politik som utlovades under valrörelsen har ännu inte kunnat genomföras, och många frågor – från sjukvårdens utmaningar till klimatomställningen – väntar på beslut. För partierna handlar det om att hitta en väg framåt utan att förlora ansiktet inför sina kärnväljare.

Tiden går, och trycket ökar. Frågan är om de kommande veckorna kan leda fram till en fungerande regering – eller om Sverige står inför en politisk kris som sträcker sig långt in i det nya året.