Alex Schulman: Redan nu är jag trött på talmannens kakfat

Det ser ut som att det kan ta tid att få en ny regering på plats. Frågan är inte om talmannen Andreas Norlén orkar – det vet vi att han gör. Frågan är om vi andra orkar med de långa förhandlingarna, de upprepade uttalandena och inte minst alla chokladbiskvier och punchrullar som tycks höra processen till.

Sedan valet har partierna sonderat marken utan att något regeringsalternativ ännu har formats. Sverige befinner sig i ett parlamentariskt läge där inget block har egen majoritet, och därför krävs samtal över blockgränserna. Den typen av förhandlingar är sällan snabba. Historiskt har svenska regeringsbildningar efter val kunnat ta allt från några veckor till flera månader.

Talmannens roll är central i den svenska modellen. Det är han som utser en statsministerkandidat, prövar om denne kan tolereras av riksdagen och ser till att processen går framåt. Andreas Norlén har varit med förut. Efter valet 2018 ledde han en av de mest utdragna regeringsbildningarna i modern tid, ett arbete som tog 134 dagar innan Stefan Löfven till slut kunde tillträda. Den gången blev biskvierna många, och punchrullarna likaså.

Nu finns risk att processen blir ännu längre. Det politiska landskapet är fragmenterat, och partierna har svårt att enas om både sakfrågor och regeringsformer. Flera partiledare har signalerat att de är beredda att vänta, men frågan är vad väljarna tycker. Långa regeringsförhandlingar brukar leda till sjunkande förtroende för politiker och ökat stöd för ytterkanterna.

En förklaring till de utdragna processerna är den så kallade negativa parlamentarismen. För att en statsminister ska kunna tillträda räcker det att en majoritet av riksdagens ledamöter inte röstar nej. Det innebär att en regering kan sitta vid makten även om den saknar aktivt stöd från en majoritet. Men det gör också att förhandlingarna kan pågå länge, eftersom ingen partiledare är tvungen att ge sig förrän en tydlig majoritet har bildats.

Det är inte bara i Sverige som regeringsbildningar tar tid. Flera länder i Europa har under senare år upplevt liknande situationer med svaga koalitioner och utdragna samtal. I exempelvis Tyskland och Belgien har det vid flera tillfällen tagit månader att bilda regering. Belgien höll världsrekordet med 541 dagar efter valet 2010. Sverige är ännu inte i närheten av det, men alla tecken tyder på att det kan bli en lång process även denna gång.

För omvärlden är det svenska politiska läget inte bara en inrikes fråga. Finansmarknader brukar ogilla osäkerhet, och långvariga regeringsförhandlingar kan skapa oro hos investerare. Samtidigt har Sverige en stark ekonomi och ett stabilt statsskick, vilket gör att risken för en akut kris bedöms som liten. Men ju längre tiden går, desto större blir risken att viktiga reformer skjuts på framtiden och att statsapparaten börjar gå på sparlåga.

I talmannens väntrum är stämningen med andra ord avvaktande. Chokladbiskvier och punchrullar har blivit en symbol för den svenska demokratins uthållighet – men också för dess långsamhet. Det är ingen formell del av processen, men ändå en återkommande detalj i rapporteringen. När journalister frågar hur samtalen går får de sällan svar. Däremot kan de räkna antalet tomma fat i rummet.

Andreas Norlén själv tycks dock vara den som är bäst rustad för väntan. Han har tidigare visat prov på ett nästan gränslöst tålamod och har dessutom ett juridiskt förhållningssätt som gör att han sällan stressas av politiska dödlägen. Han vet att processen måste tillåtas ta tid. Det enda som återstår att se är om partierna – och väljarna – delar hans uthållighet.

För många svenskar är frågan om regeringsbildningen nu något som pågår i bakgrunden. Man följer nyheterna, hör nya utspel och spekulationer, men det mesta känns overkligt långt bort. Kanske är det därför biskvierna och punchrullarna har blivit så centrala i berättelsen. De är konkreta, mänskliga och begripliga i en process som annars är allt annat än transparent.

Hur lång tid det tar innan en ny regering sitter på plats vet ingen. Men om historien är någon vägledning lär det dröja. Och fram till dess får vi helt enkelt hoppas att talmannen har tillräckligt med bakverk i lager. För om någon ska orka hela vägen, är det han. Frågan är bara om vi andra gör det.