Den avgående statsministern Ulf Kristersson (M) framträdde i SVT:s Aktuellt på torsdagskvällen, kort efter att han lämnat in sin begäran om entledigande. Tonen var avspänd, men budskapet var allvarligt: Det är inte alls säkert att Sverige kan få en ny regering i närtid. Kristersson konstaterade att en majoritet av väljarna sagt nej till hans regeringsunderlag, men han valde att lyfta fram att de tre regeringspartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – alla ökade i valet. ”Ett så dåligt jobb tycker folk inte att man gjort”, sade han. ”Så väljer jag att tolka det i vart fall.”

Någon anledning att gratulera Magdalena Andersson (S) sade han sig inte se. Läget är låst, menade han. Vänsterpartiet kräver ministerposter, men Centerpartiet har sagt blankt nej till det. Sverigedemokraterna kräver att sitta i regering, vilket Centern också avvisar. Kristersson påpekade att det formellt finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen, men kallade själv begreppet för ett 70-talsbegrepp. Den majoriteten kan inte användas, förklarade han, eftersom de olika röda linjerna blockerar varandra. Det var också hans eget Tidöprojekt – det samarbete mellan M, KD, L och SD som burit upp regeringen och som fått namn efter Tidö slott i Västmanland – som väljarna röstat bort. För att en ny regering ska kunna bildas måste någon av linjerna hävas. ”Det kommer att behövas en del konstruktiv öppenhet”, sade han.

När programledaren i Aktuellt frågade om han kunde tänka sig att göra upp med Andersson i ”konstruktivitetens anda” grimaserade Kristersson. En samlingsregering där alla partier ingår är han beredd att delta i, men bara i krig eller akut kris. Det var dock inte det programledaren frågat om. Kristersson sade också att han inte tänker ”rädda” Andersson från hennes regeringsunderlag. Ingen har heller bett honom om det.

Samtidigt finns flera sakpolitiska beröringspunkter mellan M och S. De står nära varandra i frågor som brott och straff, migration, försvar och säkerhet. Kristersson antydde att ett samarbete med S i så fall skulle handla om att säkra ny kärnkraft och förhindra den vänstersväng han varnat för under mandatperioden. Ändå tycks han inte beredd att själv ta initiativ till en blocköverskridande uppgörelse. Historiskt har sådana lösningar varit vanliga i svensk politik, inte minst i frågor som pensioner och försvar. Men i dag är avstånden mellan partierna större, och ingen av de röda linjerna har ännu visat tecken på att mjukas upp.

Nu väntar en komplicerad regeringsbildning. Efter att statsministern begärt entledigande är det talmannen som leder arbetet. Den som föreslås som ny statsminister måste accepteras av riksdagen, eller åtminstone inte röstas ned av en majoritet. Enligt regeringsformen har talmannen fyra försök att lägga fram ett förslag; om alla förkastas utlyses extra val. Kristerssons underlag har förlorat väljarnas stöd, men Andersson lär också få svårt att samla en majoritet. Centerpartiets dubbla nej – både till Vänsterpartiet i en regering och till SD i en regering – innebär att de traditionella blocken inte längre räcker för att lösa situationen.

Frågan är om något av partierna är berett att röra sig. Vänsterpartiet har under flera års tid krävt verkligt inflytande för att stödja en socialdemokratisk regering. Centerpartiet har å sin sida upprepat att man varken vill se V eller SD med regeringsansvar. Sverigedemokraterna, som hittills varit stödparti åt Kristersson utan att sitta i regeringen, vill nu ta klivet in. Dessa tre viljor bildar ett pussel som talmannen måste försöka lägga.

Sverige har hamnat i ett parlamentariskt läge där de gamla maktformlerna inte gäller. Tidöavtalet var i sig ett historiskt undantag: en borgerlig regering som styrde med SD som stödparti utanför regeringen. Nu när väljarna sagt nej till det upplägget finns ingen självklar ersättning. Kristersson har gjort klart att han inte tänker rädda Andersson. Men någon måste röra sig, annars väntar en utdragen process med sonderingar, förhandlingar och risk för nyval.

Dela.

10 kommentarer

Leave A Reply

Exit mobile version