Ledare: Friskvårdsbidraget sättet fingret på vad som är sjukt med den här valrörelsen

Det svenska friskvårdsbidraget, en skattesubventionerad förmån som arbetsgivare kan erbjuda anställda för motions- och hälsovårdsaktiviteter, har återigen hamnat i hetluften. Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) föreslår nu att jakt ska bli en berättigad aktivitet för bidraget. I en debattartikel i tidningen Svensk Jakt argumenterar ministern för att det råder ett ”föråldrat synsätt” på jaktens roll i dagens samhälle och att den borde jämställas med andra motionsformer.

Förslaget har omedelbart väckt starka reaktioner, inte minst från djurrättsorganisationer. En kampanjchef vid Djurens Rätt avfärdar idén och menar att friskvårdsbidraget inte ska användas för att normalisera jakt och dödande av djur. Uttalandet illustrerar den spricka som går rakt igenom den svenska synen på jakt – en verksamhet som å ena sidan betraktas som en folkrörelse med starka traditioner, å andra sidan ifrågasätts ur ett etiskt perspektiv.

Kullgrens förslag är dock inte unikt i sitt slag. Det speglar en bredare politisk trend där friskvårdsbidragets gränser prövas. Piteå kommun har exempelvis godkänt kulturaktiviteter som friskvård, medan Region Västernorrland gett tummen upp till alpackavandring. I Älvdalen väckte Centerpartiet debatt med ett förslag om att anställda skulle få ägna sig åt sexuella aktiviteter på betald arbetstid, som en form av friskvård. Dessa exempel visar hur begreppet hälsa vidgats och hur lokala och nationella politiker vill inkludera allt fler aktiviteter i det skattesubventionerade utbudet.

Debatten om bidragets syfte
Kärnan i konflikten handlar om friskvårdsbidragets grundläggande syfte. Systemet infördes för att uppmuntra människor till regelbunden fysisk aktivitet och därmed förbättra folkhälsan. Men Kullgren själv argumenterar för att politiker inte ska avgöra vilka fritidsintressen som är mer eller mindre värdefulla. Enligt ministern borde individen själv få välja. Kritiker menar dock att detta resonemang är motsägelsefullt – genom att aktivt välja ut jakt som en bidragsberättigad aktivitet gör politiken just det: den värderar och prioriterar vissa intressen framför andra.

En växande bidragsanda
Förslaget kommer i en tid då allt fler politiska förslag presenteras i form av riktade bidrag och subventioner. Idén om en stat som agerar som en generös givare tycks vinna terräng över hela det politiska spektrat. Under valrörelsen presenterades exempelvis halverade priser på kollektivtrafikens månadskort som en gåva till väljarna. Tidöpartierna har profilerat sig med en halverad moms på livsmedel. Under Almedalsveckan utlovade flera partier omfattande stöd till föräldrar, såsom läxhjälpsrut, dubblerat barnbidrag och särskilda bidrag för det första barnet. Regeringen har dessutom redan infört ett fritidskort, en satsning som framför allt kommit medelklassfamiljer till del – en grupp som sannolikt hade bekostat fritidsaktiviteter för sina barn även utan statligt stöd.

Politikens dilemma
Det är i sig en legitim politisk skiljelinje huruvida skatterna ska sänkas eller bidragen höjas. Men den nuvarande utvecklingen handlar om något annat: politiker som riktar ekonomiska förmåner mot specifika grupper för att styra konsumtionsbeteenden och samtidigt framstå som generösa. Metoden riskerar att fragmentisera välfärdspolitiken och skapa en bild av att medborgarnas egna val inte är tillräckligt goda utan statlig vägledning.

Kullgrens förslag om jakt som friskvård blir därmed en symbolfråga i en större debatt om den svenska modellens framtid. Ska välfärden bygga på generella lösningar där medborgarna själva bestämmer över sina liv, eller ska politiken i allt högre grad detaljstyra genom riktade subventioner? Frågan är långt ifrån avgjord, men jakten har återigen placerat sig i centrum av den politiska striden om hur staten bäst främjar ett gott liv.