Statliga museer i Stockholm tvingas nu stänga eller krympa. Världskulturmuseerna föreslår att Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet läggs ned och förs in under Etnografiska museet. Armémuseum har meddelat att verksamheten stänger i väntan på en ny lokal. Bakgrunden är kraftigt ökade hyreskostnader.
Världskulturmuseernas överintendent Britta Söderqvist säger att centraliseringen bedöms vara den mest långsiktigt hållbara lösningen. Veckan innan förslaget presenterades inledde myndigheten förhandlingar om att minska personalstyrkan. Armémuseum uppger att hyreshöjningar var den utlösande faktorn till stängningen.
Det är inte första gången som svenska museer pressas av stigande lokalkostnader. Nationalmuseum behövde ett tag hålla stängt en extra dag på grund av hyreshöjningar. I mars meddelade Statens fastighetsverk att man ville höja hyran för Etnografiska museet med 57 procent.
Det anmärkningsvärda, enligt DN:s ledarredaktion, är att de lokaler som driver upp kostnaderna ägs av staten. Statens fastighetsverk ligger under Finansdepartementet och har i många år redovisat vinster långt över det av staten uppsatta avkastningskravet på 2 procent. Förra året uppgick vinsten till 858 miljoner kronor, cirka 700 miljoner kronor över kravet.
Regeringen fördelar alltså pengar till kultursektorn och tar samtidigt tillbaka en stor del via hyror. Museerna hamnar i en ekvation där staten ger pengar i den ena handen och tar tillbaka dem i den andra. DN:s ledarredaktion skriver att larmklockan borde ringa i svensk politik.
Museibesöken ökar samtidigt kraftigt. Under sommaren steg antalet besök runtom i landet med 8 procent jämfört med föregående år. Trots det stänger staten lokaler för sina egna verksamheter. Antingen utarmas den offentliga kulturen av ointresse, eller medvetet genom en urvattning av finansieringen, skriver ledarredaktionen.
För museisektorn är situationen paradoxal. Publiken ökar, men de fasta kostnaderna stiger i en takt som gör att institutionerna tvingas krympa sina verksamheter. Flera museer har under senare år minskat personal, kortat öppettider eller skjutit upp underhåll. Risken är att långsiktig förvaltning av samlingar får stå tillbaka för kortsiktiga hyresåtaganden.
Världskulturmuseerna är en statlig myndighet med internationellt betydelsefulla samlingar. Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet har byggt upp omfattande bestånd under många decennier. Att slå samman dem med Etnografiska museet innebär inte bara en organisatorisk förändring, utan riskerar också att minska allmänhetens tillgång till flera av dessa samlingar. Samtidigt är det en medveten prioritering av en myndighet som ser en allt svårare ekonomisk situation.
Frågan om vilka museer Sverige ska ha, var de ska ligga och hur tillgängliga de ska vara är i grunden politisk. Medelhavsmuseets byggnad anses exempelvis vara en upplevelse i sig, men kanske skulle andra lokaler passa bättre. Den diskussionen förs dock inte på ett öppet plan. I stället sker förändringen genom försummelse, menar ledarredaktionen.
Vad som ska hända med de lokaler som blir tomma är oklart. Flera av byggnaderna ligger centralt i Stockholm och skulle kunna vara intressanta för andra verksamheter. Frågan om de ska omvandlas till kontor, gym eller kansliutrymmen har ännu inte fått något svar. Det finns inte heller något tydligt politiskt beslut om hur kulturarvet ska prioriteras.
DN:s ledarredaktion konstaterar att svensk museipolitik gång på gång formas av passivitet snarare än medvetna val. Medan hyreskostnaderna tillåts styra utvecklingen riskerar viktiga samlingar att stängas eller göras mindre tillgängliga. Samtidigt fortsätter staten som fastighetsägare att ta ut hyror som långt överstiger vad verksamheterna kan bära.
Utvecklingen väcker frågor om hur långt statens fastighetsförvaltning ska tillåtas påverka kulturpolitiken. Statens fastighetsverks uppdrag är att förvalta statens byggnader, men när hyressättningen får så stora konsekvenser för verksamheterna blir gränsen svår att upprätthålla. Flera museer har redan tvingats anpassa öppettider och personalstyrka.
Om trenden fortsätter kan fler institutioner ställas inför liknande vägval. Behovet av en samlad översyn av hur statliga lokaler prissätts mot kultursektorn blir allt mer påtagligt. Än så länge finns inga signaler om att regeringen avser att förändra systemet. I stället tycks utvecklingen gå mot fortsatt centralisering och nedskärningar.
