Lisa Magnusson: Nämen nu måste folk sluta hacka på medelklassen

Debatten om medelklassens samhällsroll har under de senaste veckorna intensifierats i Sverige. Kritiken har kommit från flera håll: medelklassföräldrar skämmer bort sina barn med dyra importerade bär, de är pretentiösa i sitt val av litteratur, politiskt oengagerade och tillgjort estetiska med sina tygkassar och bondemarknader. Från vänster anklagas de för att skrämma bort arbetarväljare med sin belästhet. Från höger anklagas de för att förstöra borgerligheten med uppblåsta folkhemsideal. De har till och med beskyllts för att ha bosatt sig i områden som liknar ett pittoreskt Sverige utan invandrare – och på så sätt stulit Sverigedemokraternas politiska dröm. Under de senaste veckorna har ämnet diskuterats flitigt i sociala medier och på olika debattforum, med allt från satiriska inlägg till mer allvarliga analyser av gruppens politiska inflytande.

Det senaste inlägget i debatten kom från Michael Lindgren, producent på SVT, i podden ”Personlig utveckling med Johannes Klenell”. Där hävdade Lindgren att den präktiga, självgoda och hycklande medelklassen är ett större problem än extremhögern. Hans argument är att medelklassen är numerärt större och därmed kan få gehör för sina idéer om allas lika värde, antirasism och ”de självklara Goda Värderingarna” – värderingar som han menar diskuteras med grannarna i skärgården över ett glas rosé. Lindgren har själv uppgett att han tillhör medelklassen, enligt en intervju i Svenska Dagbladet från 2018.

På Dagens Nyheters ledarsidor, där den politiska hållningen är oberoende liberal, svarar nu ledarskribenten Lisa Magnusson med ett tydligt försvar för medelklassen. Hon konstaterar ironiskt att ingen föraktar medelklassen lika mycket som medelklassen själv, och skriver att gruppen under lång tid utsatts för en orättvis hackande. Magnusson medger att det finns en inneboende tråkighet i medelklassens livsstil – mellanchefsauran, golfandet, ängsligheten inför det som sticker ut – men konstaterar att medelklassen ändå alltid varit hennes dröm: att bo fint och smakfullt inrett, att ha pengar på banken, att kunna saker om viner och att känna en självklar tillhörighet i varje sammanhang.

Magnusson vänder sig också mot bilden av medelklassen som politiskt försoffad. Tvärtom, menar hon, framstår den som den vuxna i rummet i en tid då politiker alltmer beter sig som en barnvakt som tappat kontrollen och i panik kastar godisbit efter godisbit åt en alltmer gapig väljarkår. Medelklassen hänger med i nyheterna, kan tänka och besitter grundläggande insikter – som att Sverige har råd att ta emot flyktingar och att skattepengar inte borde användas till att sänka bensinpriserna mitt under en klimatkris, skriver hon.

Debatten om medelklassen är långtifrån ny i svensk politik. I efterkrigstidens folkhem betraktades gruppen ofta som bärare av trygghet, bildning och social stabilitet – den sociala ryggraden i det moderna Sverige. Under senare decennier har bilden blivit mer ambivalent. Från vänster har medelklassen kritiserats för att prioritera egen trygghet framför solidaritet med svagare grupper. Från höger har den anklagats för att representera en ängslig politisk korrekthet och en uppblåst självbild. Denna dubbelriktade kritik är ovanlig – få samhällsgrupper får ta emot attacker från både vänster och höger samtidigt.

Även Sverigedemokraterna har på olika sätt förhållit sig till medelklassens värderingar. Partiets framgångar bland väljare i småhusområden och landsortskommuner har förklarats med att denna grupp känt sig förbisedd av de etablerade partierna. Samtidigt har medelklassens flytt till naturnära områden med låg invandring beskrivits som en form av självvald segregation – något som enligt forskare och debattörer försvårar integrationen och bidrar till en alltmer splittrad samhällsstruktur. Att själva begreppet medelklass är brett och svårdefinierat – det rymmer allt från läkare och akademiker till småföretagare och tjänstemän – gör debatten både intensiv och svår att avsluta.

Att just poddar har blivit en central arena för den här typen av debatter säger också något om hur det offentliga samtalet har förändrats. ”Personlig utveckling med Johannes Klenell” är ett av flera format där journalister, författare och kulturpersonligheter möts i långa samtal om samhällsfrågor – en genre som fått allt större genomslag och som ibland väcker mer debatt än traditionella artiklar i tidningarna.

Lisa Magnusson är tydlig med var hon står. Medelklassen borde bli större, inte mindre, skriver hon, och uppmanar gruppen att sträcka på sig. Huruvida denna våg av medelklasskritik leder till någon förändrad syn på gruppen återstår att se. Historien talar dock för att frågan kommer att dyka upp igen – i ny skepnad och med nya anklagelser.