Vesna Prekopic: Grupptrycket i Järva är givetvis ett demokratiproblem

Debatten om valpåverkan och valfusk i framför allt Borlänge och Järva har under de senaste veckorna tagit stort utrymme i svenska medier. Kritiken mot hur rapporteringen har bedrivits har varit hård, och den senaste vändningen kom när Johannes Klenell i en DN-krönika den 9 oktober avfärdade Peter Wennblads ledartext i SvD som försåtlig. Wennblad hade lyft fram incidentrapporter och vittnesmål om påtryckningar i Järva – uppgifter som Klenell menar saknar grund eller tolkas fel. Men Klenell har själv fått kritik för att inte vara tillräckligt intresserad av att undersöka det som faktiskt talar för att en närmare granskning av Järva skulle vara befogad.

I sin krönika medger Klenell att sociala påtryckningar inom grupper och församlingar verkar ha förekommit. Han skriver dock att de flesta väljare anger konkreta skäl till hur de röstat, såsom oro för rasism, hyror, jobb och välfärd, och att de som bryter mot mönstret straffas genom att bli omyndigförklarade. Den bilden är inte felaktig, men ofullständig. Två dagar före Klenells text publicerade Sveriges Radio ett reportage av Katarina Gunnarsson och Anna Hellers med rubriken ”Rinkebyborna om varför Vänsterpartiet ökat kraftigt: ’Vi har samma fiende’”. Reportaget bygger på samtal med människor i Rinkeby, inte bara samtal om dem. Det ger en delvis annan bild: även om det inte rör sig om regelrätt valfusk har väljare förmåtts rösta på vissa partier av lokala auktoriteter.

En av de intervjuade är Hassan, som berättar att den somaliska gruppen i Rinkeby är duktig på att mobilisera sig – i föreningarna, på torget och i moskén. ”Vi är ett folk som håller ihop”, säger han. Förra valet var det samma sak när partiet Nyans skulle lyftas. En annan röst är Sarah, som själv beskriver ett tydligt grupptryck och säger sig vara mer kontrollerad av männen i Rinkeby än i sitt hemland. ”Ibland känns det inte som att jag bor i Sverige, utan i Afrika”, säger hon.

Dessa vittnesmål har spelats in av reportrar som faktiskt befunnit sig på plats, och de bekräftar delar av den bild som Wennblad och andra kritiker har förmedlat. Samtidigt har opinionsbildare som Qaisar Mahmood i en DN-artikel den 28 september argumenterat för att indignationen snarare handlar om att väljare med utländsk bakgrund har samlat sina kryss kring kandidater med samma ursprung. Mahmood menar att kritiken egentligen riktar sig mot att dessa grupper har lyckats organisera sig politiskt. Men frågan är inte om väljare samlar sina kryss, utan varför de gör det. Det avgörande är om det sker av fri vilja eller om individer har påtvingats någon annans vilja.

Det är naturligtvis inte olagligt att försöka övertyga människor att rösta på ett visst parti – det är själva syftet med en valrörelse. Det som däremot väcker oro är socialt grupptryck som i praktiken gör det svårt för enskilda att våga stå emot auktoriteter och göra ett självständigt val. I en demokrati borde varje röst vara resultatet av en personlig övertygelse. När lokala maktstrukturer kan styra röstbeteende på detta sätt uppstår ett allvarligt demokratiskt problem, oavsett om det är lagligt eller inte.

De områden som debatten kretsar kring, Järva i Stockholm och Borlänge i Dalarna, har båda en hög andel invånare med utländsk bakgrund och socioekonomiska utmaningar. De har också präglats av sjunkande valdeltagande och ett växande missnöje med etablerade partier. I båda fallen har Vänsterpartiet och Socialdemokraterna gått kraftigt framåt, ofta med argument om hyror, välfärd och kamp mot rasism. Det är förklaringar som Klenell lyfter fram, men de räcker inte för att förklara den fulla bilden. Rapporter och vittnesmål pekar på att det också förekommit organiserade påtryckningar från lokala ledare, och att dessa påtryckningar i vissa fall upplevts som så starka att individens frihet satts ur spel.

Debatten har också handlat om mediernas roll. Kritiker menar att publiceringar av incidentrapporter och vittnesmål har gjorts utan tillräcklig källkritik, medan andra menar att medierna i stället har varit för försiktiga och undvikit att rapportera om det som faktiskt hänt. Klenells text har anklagats för att vara försåtlig på samma sätt som han anklagar Wennblad för att vara. Båda lägren verkar ägna sig åt ideologisk positionering snarare än att lyssna på de människor som faktiskt berörs. Sarahs berättelse – och andra liknande röster – tenderar att försvinna i denna fokusförskjutning.

Reportage som det från Sveriges Radio är därför viktiga. De ger utrymme åt dem som lever mitt i frågan, och de visar att verkligheten ofta är mer komplex än debattörernas förenklade bilder. Det är upp till läsare, politiker och journalister att ta in dessa röster och väga dem mot varandra. Frågan om valpåverkan i Borlänge och Järva är inte över, och den kommer sannolikt att fortsätta att prägla den svenska debatten långt efter att valresultaten har analyserats. Det vore ett demokratiskt misslyckande om de individer som berättar om otillbörliga tryck inte tas på allvar – eller om de å andra sidan används som bevis för en politisk agenda utan att deras sammanhang beaktas.