Järvaområdet i nordvästra Stockholm har återigen blivit en symbol för den svenska debatten om segregation, demokrati och valpåverkan. I en ny opinionstext i Dagens Nyheter svarar en debattör på kritiken mot att inte ha pratat med boende i Husby. Texten vänder sig också mot uppgifter om så kallad klanröstning och mot bilden av att Järvafältet skulle vara avskuret från resten av samhället.
Skribenten skriver att det är tredje gången i debatten som påståendet upprepas. ”Nå, det har jag”, svarar personen. ”Järvafältet ligger nämligen inte i yttre rymden.”
Under arbetet med texten har skribenten talat med boende i området. En svensk-somalisk kvinna beskrev varför många väljare i Järva valde som de gjorde. ”Vad skulle vi annars röstat på? Våra frågor är migrationen, jobben, hyrorna och bidragen. Då finns bara tre partier kvar”, sade hon enligt texten.
Att det var stökigt i vallokalerna under höstens val bekräftas av i stort sett alla, skriver debattören. Trycket var mycket högt. En röstmottagare berättade att hen frågat väljare varför så många ville rösta. ”Vi vill inte bli utvisade”, löd svaret. En kvinna ska ha sagt att det troligen var sista gången hon fick rösta i Sverige.
Skribenten resonerar kring att en känsla av att valet faktiskt handlade om liv och död kan vara både engagerande och pressande. Samtidigt får den politiska retoriken i debatten en central roll. ”Det är kanske problemet med att tro att tunnelbanans blå linje går till en galax långt, långt borta”, står det i texten.
Debatten om Järva har pågått i flera veckor. I slutet av september publicerade Svenska Dagbladet en ledartext av Peter Wennblad med uppgifter om oegentligheter i samband med valet. Där förekom även påståendet att hundra eritreanska kvinnor i Rinkeby skulle ha ”klanröstat” på en socialdemokrat. I DN-texten avfärdas uppgiften som en myt. En kontroll i personkryssregistret visar enligt skribenten att kvinnorna i så fall kryssade för antingen en hbtq-politiker med svensk bakgrund eller för en sjuksköterska som kampanjade under parollen ”kryssa in en feminist”.
Även Vesna Prekopic har engagerat sig i frågan. Hon menar att debattörer inte ska tala om människor i Järva, utan med dem. Skribenten svarar att samtal redan har hållits. Att det inte framgick i en tidigare text har en enkel förklaring: ”Som man ropar får man svar” gäller även dem som styr debatten, skriver personen.
Bakom diskussionen finns en allvarlig hotbild. Vänsterpolitikern Mohamed Nuur från Järva har efter valet polisanmält ett femtiotal hot. Enligt DN-texten kommer hoten från majoritetssvenskt håll. Nuur, som tidigare var socialdemokrat och numera tillhör Vänsterpartiet, sitter som suppleant i bostadsbolaget Svenska Bostäder. Det är ett av Stockholms största allmännyttiga bostadsbolag och förvaltar ett stort antal hyresrätter i Järvaområdet.
Järvaområdet består av stadsdelar som Husby, Rinkeby och Tensta. Områdena byggdes som en del av miljonprogrammet och har sedan dess stått i centrum för diskussioner om boendesegregation, arbetslöshet och sociala villkor. Andelen utrikes födda är hög, och valdeltagandet har i flera val legat lägre än genomsnittet för Stockholms stad. I höstens val beskrevs dock trycket i vallokalerna som mycket högt, och flera väljare uppgav att rädslan för utvisning var en avgörande faktor.
Frågan om otillåten påverkan, social kontroll och så kallad klanröstning har väckt starka känslor. Liknande anklagelser har framförts på andra håll i Sverige, men de har ofta visat sig vara svåra att belägga. I Järvadebatten möts flera samhällsproblem: misstro mot politiker, segregation, invandringspolitik och frågan om demokratins förankring i ytterstadsområdena.
Skribenten sammanfattar sitt resonemang med att slarviga sammanblandningar, politiskt spel och rena fördomar har skapat en berättelse om Järva som inte håller ihop. Samtidigt understryker personen att detta inte ska förminska upplevelsen hos dem som utsatts för påtryckningar. Debatten lär fortsätta, och Järva kommer sannolikt att förbli en av de platser där frågorna blir tydligast.
