”Det spelar ingen roll hur det går, Afrika vinner ändå”

När Frankrike mötte Senegal på en fotbollsarena i New Jersey nyligen blev det tydligt hur fotbollens demografiska karta har förändrats. I ett hörn av stadion, omgivna av ett hav av blåklädda franska supportrar, stod Shelley Allen och hennes dotter Nyasha från Colorado. Med senegalesiska rötter genom Nyashas pappa och flera års erfarenhet av att bo i det västafrikanska landet, hade de kommit för att heja på Senegal.

Vid halvtid stod matchen 0–0 och de båda var upphetsade över den första halvlekens händelser. Nyasha, insvept i en senegalesisk flagga, var övertygad om att hennes lag borde ha lett. Men det var mamman Shelleys kommentar som fångade något väsentligt om modern fotboll. Med rötter i Västindien påpekade hon att oavsett matchens utgång skulle hon känna sig som en vinnare – de flesta franska spelarna hade ju också afrikanskt ursprung.

Observationen var slående och korrekt. Den startelva som Frankrikes förbundskapten Didier Deschamps ställde upp med denna junikväll bestod av nio av elva spelare med helt eller delvis afrikanska rötter. Kylian Mbappés föräldrar kommer från Kamerun respektive Algeriet. Ousmane Dembelés släkt har band till Mali och Senegal. Desiré Doués familj har kopplingar till Elfenbenskusten och Frankrike. Endast två spelare, Rabiot och Hernández, hade helt europeisk bakgrund och var de enda ”vita” spelarna på planen vid avspark.

Kontrastens andra sida var lika intressant. I Senegals startelva hade samtliga spelare sina rötter i Senegal, men fem av dem hade växt upp i Frankrike. På så sätt överlappar de två lagen varandra på ett sätt som speglar migrationsmönster, kolonial historia och fotbollens globalisering.

När Senegal pressade Frankrikes stjärnor under den första halvleken blev det tydligt hur avlägsen tiden då afrikanska landslag avfärdades som ”visserligen starka och tekniska men taktiskt svaga” har blivit. Sådana kommentarer, som luktade unken rasism, hör numera till historien.

Svarta världsspelare har visserligen funnits i fotbollen länge. Portugals Eusebio och Brasiliens Pelé var pionjärer på sin tid. Men Afrikas egna landslag har inte nått den högsta nivån internationellt, med undantag för Marockos sensationella semifinalplats vid VM i Qatar för fyra år sedan.

Nu har utvecklingen accelererat. Inte bara Senegal utan också Marocko och Kap Verde har under detta mästerskap pressat de stora fotbollsnationerna, även om Frankrike till sist vann dagens match med 3–1. Vissa afrikanska journalister på arenan uttryckte en önskan om att se ett lag som Senegal eller Marocko nå finalen. De skulle se det som en revansch mot forna europeiska kolonialmakter – i dessa fall Frankrike.

Skulle detta inte gå vägen kommer garanterat någon europé med afrikanska rötter att glänsa istället. Mbappé naturligtvis, Spaniens Lamine Yamal eller varför inte Sveriges egen Alexander Isak. För Shelley Allen och hennes dotter skulle det vara lika mycket värt att fira.

Historien bjuder på ett intressant precedens. När Senegal besegrade Frankrike i öppningsmatchen vid VM 2002 var det en praktsensation. Papa Diop gjorde matchens enda mål mot ett franskt lag fullt av världsmästare från 1998. Den segern har i efterhand bland annat tillskrivits ett annorlunda knep – språket.

De senegalesiska spelarna valde under den matchen att kommunicera på wolof, det andra stora språket i Senegal, istället för franska som alla förväntade sig. Fransmännen förstod ingenting av vad motståndarna sade till varandra på planen.

Efter den senaste matchen ville ingen av de besvikna senegalesiska spelarna prata med journalisterna. Frågan om de försökt samma språktrick den här gången förblev obesvarad. Marième Ndiaye, en senegalesisk radiojournalist, trodde dock inte att strategin skulle fungera idag.

Hon förklarade att spelarna troligen pratar en blandning av språk. Alla hemma i Dakar förstår både wolof och franska, men hon var osäker på om det gällde alla i landslaget. Vissa av dem är ju från Frankrike och har kanske aldrig lärt sig wolof ordentligt.

Matchen i New Jersey blev på så sätt en spegel av fotbollens moderna verklighet – en sport där identitet, historia och globalisering möts på planen. Oavsett resultatet visar den afrikanska fotbollens frammarsch att gränserna mellan nationer och kontinenter blir allt mer flytande i en värld där talang och tillhörighet inte längre går att definiera i enkla termer.