Johan Croneman: Jag står inte ut med att en hörna kallas för ”bra serve”

Svenska sportkommentatorer och experter möts av allt hårdare kritik för ett språk som präglas av klyschor, plattityder och upprepade standardfraser. Debatten har fått förnyad aktualitet i samband med årets Champions League-premiär, då tittare återigen reagerat på hur analyser och referat fylls med tomma uttryck.

Fenomenet är inte nytt. Den svenska idrottshistorien rymmer en lång rad klassiska sportgrodor som lever vidare i folkmun. Anders ”Ankan” Parmström tillskrivs exempelvis uttalandet att ”det finns nog inget värre än att leda en hockeymatch med 3–0” – en formulering som många i efterhand felaktigt tillskrivit fotbollskommentatorn Bosse Hansson. En av bröderna Abrahamsson svarade en gång ”på den frågan kan jag svara ett orutinerat ja”, ett uttalande som blivit ett återkommande samtalsämne bland sportfantaster.

Klyschorna har länge betraktats som en del av charmen med sportbevakning. Men i takt med att tv-paketen blivit dyrare har tittarnas tålamod minskat. För ett svenskt hushåll som prenumererar på flera streamingtjänster kan kostnaden uppgå till omkring 15 000 kronor om året. Det ställer krav på innehållet, menar kritikerna – inte minst på språket hos de välbetalda experterna i Viaplay- och TV4-studiorna.

Martin Åslund, en av de mest profilerade fotbollsexperterna i svensk tv, har blivit föremål för särskild uppmärksamhet. Hans återkommande användning av uttryck som ”ett vackert fotbollsmål” och ”bra serve” för hörnor har väckt reaktioner. Även formuleringen att en spelare ”ställer frågor till försvaret” har hamnat i skottgluggen. Kritikerna menar att ett slags nytt, pseudovetenskapligt språk håller på att växa fram inom den hyperkommersiella fotbollen, där allt ska låta analytiskt och avancerat.

En kvinnlig expertkommentator har under flera år upprepat att en spelare ”är väldigt bra när hon kommer rättvänd” – en formulering som förekommer flera gånger per match. Ingen i produktionen har enligt uppgift reagerat, vilket väcker frågor om redaktionell styrning och kvalitetskontroll hos de sändande bolagen.

Branschbedömare pekar på att problemet är strukturellt. När sporträttigheterna kostar allt mer och sändningarna blir fler, ökar trycket på experterna att leverera snabba analyser. Resultatet blir ett språk som bygger på standardfraser snarare än genomtänkta resonemang. Det saknas inte heller exempel på att redaktionerna själva kunde agera. Frågan är om språket någonsin diskuteras på de redaktionella mötena, säger en kritiker.

Bakom debatten ligger en bredare trend inom internationell fotboll, där sporten alltmer framställs som en vetenskap. Klubbar och sändningsbolag vill gärna odla en bild av att fotbollen tillhör en ny intellektuell elit, och att den kräver ett eget språk för att förstås rätt. Det har lett till en jargong som kan vara svår att ta till sig för den vanliga åskådaren.

Trots kritiken tycks klyschorna ha en självklar plats i sportbevakningen. De flesta tittare kan leva med dem – de är en del av gemenskapen och samtalsämnena, både före match och i halvtidspausen. Men det finns en gräns, menar kritikerna, och den nås när experterna inte längre tycks förstå vad de själva säger.

För sändningsbolagen handlar frågan i förlängningen om förtroende. När publiken betalar allt mer för sina sändningar ökar också förväntningarna på att experterna behärskar sitt hantverk – inklusive språket. Enligt flera bedömare vore det klokt av Viaplay och TV4 att se över sina redaktionella riktlinjer.

Att uttrycka sig klart och begripligt borde inte vara en omöjlig uppgift, menar kritikerna. Det kräver dock att experterna bottnar i ämnet, att de får stöd av duktiga redaktörer – och att de ibland helt enkelt håller tyst. Som en debattör uttrycker det: Det bryter inte mot Genèvekonventionen. Bara lite.