Gianni Infantino, ordförande för Internationella fotbollsförbundet Fifa, har de senaste veckorna utsatts för omfattande kritik i samband med VM-premiären. Trots den massiva mediastormen och de hårda angreppen från framför allt västerländsk press är hans position säkrare än någonsin. När nästa ordförandeval äger rum 2027 ser det ut att bli en enkel sejour för den schweiziske fotbollsfunktionären.

Detta beror inte på att Infantino leder en auktoritär organisation liknande den hans vän Vladimir Putin styr, utan snarare på att oppositionen mot honom har varit anmärkningsvärt svag. Paralleller kan dras till hur det demokratiska partiet i USA kämpade för att hitta en stark utmanare till Donald Trump. Ingen trovärdig motkandidat har presenterats från de fotbollsförbund som är kritiska mot hans ledarskap.

En avgörande faktor för Infantinos fortsatta makt är att en överväldigande majoritet av Fifas 211 medlemsländer uppenbarligen är nöjda med hans arbete. I Fifa har varje land en röst, oavsett dess betydelse på fotbollskartan. Detta innebär att kritiken från Nordamerika och Västeuropa blir relativt betydelselös i det större sammanhanget.

Infantino uppträder ofta som en narcissistisk person utan direkt verklighetsförankring i sina offentliga framträdanden. Men hans ledarskapsstil är egentligen en naturlig fortsättning på fotbollens utveckling under de senaste decennierna. För att förstå hans position måste man se tillbaka på sportens ekonomiska explosion.

Under 1990-talet genomgick fotbollen en dramatisk ekonomisk transformation. De rika fotbollsländerna och klubbarna i Europa blev exponentiellt rikare, och en europeisk ”ta för sig”-mentalitet blev dominerande. Resten av världen fick nöja sig med smulor från de europeiska festerna.

De fattigare ländernas funktion reducerades till att vara fotbollsfabriker. Unga talanger började plockas för relativt små summor, för att sedan säljas vidare inom Europa för mångdubblade belopp när de blivit stjärnor. Klyftan mellan de fattiga och rika fotbollsländerna hade alltid funnits, men under andra halvan av 1990-talet utvecklades den till en gigantisk avgrund.

Europas stora fotbollsländer uppträdde som de gamla kolonialmakterna och bildade en maktfaktor som inte hade något intresse av att ändra status quo eller dela med sig av sina rikedomar. När Lennart Johansson 1998 försökte bli ordförande i Fifa ville han få Europa att dela mer av kakan, men de europeiska stormakterna var inte intresserade då och är det fortfarande inte idag.

Johanssons motståndare Sepp Blatter vände sig istället direkt till afrikanska och andra fattiga länder med lockande löften, och valsegern var därmed säkrad. När Gianni Infantino sedan övertog posten kan det sägas att en pajas efterträddes av en clown i offentliga sammanhang. Fifa gick från pest till kolera.

Skillnaden mellan de båda ledarna är dock betydande på vissa punkter. Blatter var korrupt och drev Fifa på ett ekonomiskt brottsligt sätt, vilket slutligen stoppades av amerikanska myndigheter som följde pengarnas väg. Det kan man inte beskylla Infantino för, även om han gör nästan vad som helst för att tjäna pengar till organisationen.

Ironiskt nog är det nu andra amerikanska myndigheter som har stört starten av Infantinos stora VM-fest. Visumregler har stoppat domare och supportrar, och tvingat spelare till långa förhör vid gränsen, vilket skapar praktiska problem för turneringen.

Under Infantinos tio år vid makten har Europas tidigare självklara ställning i fotbollsvärlden förändrats. Maktskartan har smetats ut, men sporten har inte blivit bättre för det. Diktaturer har pumpat in stora summor pengar i fotbollen. Europa har inte haft några moraliska invändningar mot att låta dessa pengar rinna in i sina ligor, så länge det säkerställer att prispengar, övergångssummor och spelarlöner hålls på höga nivåer.

Man måste dock erkänna att Infantino har hållit sina vallöften. Mer pengar har kommit in i Fifa och fördelats till medlemsländerna. Mästerskapen har expanderat och organisationen har under hans ledning blivit skicklig på att generera intäkter. Huruvida dessa pengar verkligen når sportens gräsrötter är dock tveksamt. Infantinos Fifa saknar fullständig öppenhet, och många korrupta hinder finns på vägen. I de flesta fotbollsländer är idrottsdemokrati fortfarande mest en framtidsvision.

Infantinos strategi verkar vara att låta kritiken brusa på inför större turneringar, övertygad om att själva sporten sedan kommer tysta alla kritiker som inte gillar hur han omformat fotbollen. Men den här gången är det inte säkert att taktiken håller.

En kontroversiell nyhet är de obligatoriska vätskepauser som införts i varje halvlek, även när VM-matcherna spelas inomhus med luftkonditionering. Detta gäller även för Sveriges andra och tredje matcher. Avbrotten förändrar fotbollen i grunden – principen om 2×45 minuter gäller inte längre på samma sätt när det finns planerade timeout i varje halvlek.

Pauserna används föga förvånande för att trycka in reklam i tv-sändningarna. De amerikanska tittarna på Fox fick till exempel finna sig i att spelet redan hade återupptagits när reklamavbrottet var slut, vilket undergräver tittarupplevelsen.

Under VM:s andra match uppstod också frågor om turneringens publiksituation. Trots Infantinos upprepade löften om höga biljettförsäljningssiffror var verkligheten på plats en annan. Den officiella publiksiffran i matchen Sydkorea–Tjeckien (2–1) angavs till 44 985 åskådare. Detta skulle innebära att endast 700 stolar var tomma på arenan i Guadalajara, VM:s näst minsta. Men alla som såg matchen kunde konstatera att det fanns betydligt större luckor på läktarna än vad som officiellt rapporterades.

Detta väcker frågor om de höga biljettpriserna kan göra VM till ett publikfiasko, trots alla officiella påståenden om framgångsrik försäljning. Det återstår att se om Infantinos strategi att låta fotbollen själv tysta kritikerna kommer att fungera den här gången, eller om problemen med vätskepauser, tomma läktare och reklamavbrott kommer att överskugga själva spelet.