Simeone lyfte ”Patetico Madrid” – snart kan en era vara över

I ett med sin tränare – Simeones Atlético Madrid redo för Arsenal

Det finns klubbar som under vissa perioder blir oskiljaktiga från sin tränare. Där lagets identitet och tränarens vision smälter samman till en enhet. Manchester United under Alex Ferguson och Barcelona under Pep Guardiola är klassiska exempel. Till denna exklusiva skara hör numera även Diego Simeones Atlético Madrid.

”Jag är lugn, jag har funnit ro, jag är på den plats jag vill,” sa Simeone under en till synes vanlig intervju tidigare i år, innan rösten började darra. ”Jag älskar den här platsen och det är allt, ciao,” tillade han innan han lämnade över mikrofonen och avlägsnade sig i tårar.

När ”Cholo” Simeone nu förbereder sin startelva inför semifinalmötet med Arsenal i Champions League är det lätt att glömma den långa vägen hit. Atlético Madrid bar länge stämpeln som Europas ärkeförlorare. I början av 2000-talet visades en reklamfilm på spansk TV där en pojke frågade sin pappa: ”Varför håller vi egentligen på Atléti?” Pappan stod svarslös. ”Vissa saker går inte riktigt att förklara,” löd texten.

Det var faktiskt klubben själv som producerade reklamfilmen, året efter att de åkt ur La Liga. Öknamnet ”Patetico Madrid” kändes bitvis befogat för ett lag som hade för vana att vinna cupfinaler och åka ur högstadivisionen med jämna mellanrum.

Allt förändrades när Diego Simeone anlände i december 2011. Argentinaren hade redan tränat sex klubbar på fem år när han tog över Atlético som en nödlösning efter Gregorio Manzanos avsked efter en förnedrande cupförlust mot tredjedivisionslaget Albacete.

Fjorton år senare är Simeone fortfarande kvar, men frågan börjar höras om det är dags för något nytt. Få tränar-klubb kombinationer har passat så perfekt som Simeone och Atlético. Han hade representerat klubben som spelare i två omgångar och förstått dess särställning som arbetarklasslaget i skuggan av det kungliga Real Madrid.

Framgångarna kom snabbt. Under Simeones första halvår vann Atlético Europa League. Året därpå erövrade man den spanska cupen, och 2014 bröt man Real Madrid och Barcelonas duopol genom att vinna La Liga.

Simeones framgångar har gjort honom till något mer än en tränare – han har blivit som en storebror för supportrarna. Hans personlighet förkroppsligar allt som Atlético står för: en unik kombination av tuffhet, passion och romantik. När Antoine Griezmann nyligen meddelade att han lämnar klubben tog Simeone med sig fransmannen till presskonferens där han hyllade honom med känslofyllda ord, men avslutade med den karakteristiska varningen: ”Men om du inte springer i morgon kommer jag att byta ut dig!”

Som spelare är Simeone kanske mest ihågkommen för incidenten i VM 1998 där David Beckham fick rött kort efter att ha sparkat mot argentinaren. Den teatraliska reaktionen gav Simeone ett rykte som primadonna i England – ett rykte han nu får chans att förändra när han möter Arsenal.

Av alla framgångar Simeone haft med Atlético finns det fortfarande barriärer att bryta. En sådan föll nyligen när laget besegrade Barcelona på bortaplan för första gången på 18 försök sedan 2006. Segern med 2-0 i Champions League-kvartsfinalen visade styrkan i ”Cholo-bollen” – ultrakompakt och superaggressiv fotboll.

Bara dagar efter den triumfen förlorade Atlético Copa del Rey-finalen mot Real Sociedad på straffar. ”Ansvaret är helt och fullt mitt,” sa Simeone efteråt, trots att domaren fått kritik för tveksamma beslut.

Kanske känner han att cykeln närmar sig sitt slut. Hans kontrakt sträcker sig över nästa säsong, men för Atlético-supportrarna är han mer än en tränare – han är en familjemedlem.

Få trodde att Atlético skulle nå semifinal i Champions League i år, deras bästa resultat i turneringen på ett decennium. Men nu när de är där höjs insatserna. Simeone har lett laget till två Champions League-finaler tidigare, 2014 och 2016, och båda gångerna förlorat mot ärkerivalen Real Madrid.

Skulle det inte vara typiskt för Atlético Madrid att äntligen lyfta den stora pokalen under en säsong där man ligger 25 poäng efter i ligan och förlorat cupfinalen? För en klubb vars identitet så länge präglats av oväntade triumfer och hjärtskärande nederlag vore det nästan poetiskt rättvist.