Storm kring transkvinnor och rasism skakar dambasketen i USA

Debatten kring transkvinnor i damidrott har fått ett nytt, och oväntat, ansikte i USA – den här gången med basketligan WNBA som centrum. I ena hörnet står Sophie Cunningham, guard i Indiana Fever, som i en intervju med ESPN i somras sade att hon ville ”skydda flickor i omklädningsrummen”. I det andra hörnet finns en rad konservativa röster, inklusive vicepresident JD Vance och Trumps pressekreterare Karoline Leavitt, som snabbt belönade henne med offentligt beröm.

Men utspelet fick också motsatt effekt. Transaktivister demonstrerade utanför arenor i Portland och Seattle när Indiana Fever spelade borta, och stämningen kring ligan blev allt mer laddad. Detta trots att inga spelare som fötts som män någonsin har spelat i WNBA, och att ligans stadgar uttryckligen slår fast att endast kvinnor har rätt att registreras som spelare.

För Trump och de medier som stödjer honom är WNBA en tacksam måltavla. Majoriteten av spelarna är svarta kvinnor från liberala storstäder, och många är hbtq-personer. Sophie Cunningham, som är vit, kristen och kommer från präriestaten Missouri, blir därmed en kontrastfigur i en berättelse som handlar om långt mer än sport.

En bidragande orsak till den höjda temperaturen är en rad medvetna provokationer. Sportsajten Outkick, ägd av Fox News, kontaktade Julie Tétart, en transkvinna som spelar i den franska andradivisionen i basket, och fick henne att säga att hon gärna skulle spela i WNBA. Därefter dök två före detta NBA-spelare upp med ett betydligt mer uppmärksammat utspel: Enes Kanter Freedom och Royce White meddelade att de var tillgängliga för spel i damligan nästa säsong, eftersom de nu ”identifierade sig som kvinnor”.

Den 203 cm långe och skäggige Royce White sade till Fox News att han skulle bli ”omöjlig att stoppa” i damligan och publicerade bilder på sig själv i peruk. Hans aktiva karriär var i sammanhanget blygsam – tre matcher för Sacramento Kings 2013, utan en enda poäng. Numera är han republikansk konspirationsteoretiker på yttersta högerkanten i Minnesota och, tillsammans med Kanter Freedom, återkommande gäst i Trumps favoritprogram Fox and Friends.

Debatten har emellertid inte bara handlat om transpersoner – frågan om hudfärg har vävts in i samma narrativ, och båda ämnena buntas ihop till en enda fråga om ”woke” och politisk korrekthet. Den 8 augusti fick Sophie Cunningham återigen en central roll. I en match mot Chicago Sky gick hon mot korgen när Chicagos DiJonai Carrington slog henne med armen i ansiktet. Smällen var så allvarlig att Carrington fick matchstraff.

Mer uppmärksammat blev dock att Chicagospelaren omedelbart tog till sociala medier och talade om ”white privilege”, vilket tolkades som att hon ansåg att straffet var för hårt och att det berodde på att Cunningham är vit och hon själv svart. Även om uttalandet senare mildrades, hade bilden redan etsat sig fast: svarta WNBA-spelare som ett priviligierat kollektiv som ständigt lyfter rasism och hbtq-rättigheter. Det är åtminstone den bild som förmedlas av poddare och medier med tydlig Trump-koppling. För dem har stormen kring basketligan dessutom blivit ett välkommet avbrott från andra nyhetsämnen, som Epsteinskandalen, bensinpriser och det misslyckade kriget mot Iran.

För WNBA är situationen besvärande. Ligan tillåter endast kvinnor, men hur definieras egentligen en kvinna? Ledningen har hållit flera krismöten men inte kunnat enas om ett tydligt svar. Samtidigt befinner sig ligan i en expansiv fas. Stort intresse har riktats mot den unga superstjärnan Caitlin Clark, som slår poängrekord på löpande band. Vissa bedömare menar att hennes bakgrund – vit, heterosexuell, från Iowa i USA:s konservativa inland – har breddat publiken till grupper som tidigare inte följde dambasket. Clark, som är lagkamrat med Sophie Cunningham i Indiana, har dock valt att inte ta ställning i debatterna. Hon ”vill fokusera på basketen”.

Tittarsiffrorna fortsätter ändå att öka. De senaste fem veckorna har fler och fler sett ligamatcher på tv, enligt Nielsen Media Research, och intresset är särskilt stort för Indiana Fevers matcher. Kulturkriget kring ligan tycks därmed inte ha skrämt bort publiken – tvärtom, kan tyckas. För en liga som under lång tid kämpat för sin plats i den amerikanska idrottsvärlden är det en påminnelse om att uppmärksamhet, oavsett form, har ett pris.