Pararyttaren tävlar med synskadad häst: ”Vi litar på varandra”

På en gård utanför Röstånga i Skåne syns Margareta Sjödin leda ut sin häst Rainha. Vid första anblick är de ett ekipage som många andra, men både ryttaren och hästen tävlar under förutsättningar som sticker ut. Sjödin är 58 år, arbetar som speciallärare i matematik och har svåra skador sedan 25 år tillbaka. I samband med dotterns födelse drabbades hon av diskbråck och fick permanenta men. I dag saknar hon känsel i ena benet, har begränsad rörlighet i vänster höft och har mist diskarna i ryggen. Skadorna gör att smärtsignalerna ibland uteblir. Vid ett tillfälle upptäckte hon att hennes fot blödde, och först då såg hon att en spik gått rakt in i foten.

Trots skadorna har ridningen fortsatt. 2022 var hon anmäld till SM i paradressyr med ardennern Cortina, men ekipaget kom aldrig till start. Strax före tävlingen ramlade hon av en annan häst, bröt alla revben på höger sida, punkterade ena lungan och fick frakturer på tre ryggkotor. Även 2023 blev det inställt. Dels hade hästen Whitney skurit sig i munnen på slånbärsbuskar tre dagar före SM, dels ramlade Sjödin av ännu en gång när sadeln vred sig – då bröt hon samma revben och punkterade samma lunga.

– Då blev jag lite rädd, men nu är jag galen igen och har tre hästar som jag rider, säger hon.

Rainha är en av dem. Hennes väg till Margareta Sjödin är allt annat än vanlig. 2021 importerade Sjödin en häst från Portugal som räddats från slakt. I samma försäljningsstall fanns ett magert och vanvårdat sto, köpt av en kvinna i Helsingborg. Tre veckor efter att stoet kommit till Sverige stod ett föl i hagen. Ingen, inte heller den svenska veterinär som undersökt stoet, hade upptäckt att det var dräktigt. Fölet döptes till Rainha da Vida – ”livets drottning”.

Den höggravida mamman hade fraktats genom Europa i ungefär en vecka. Enligt Sjödin var det långt ifrån en idealisk resa för ett dräktigt sto, och redan som mycket ungt föl visade Rainha tecken på allvarliga problem. Hon fick grå fläckar i ögonen, och en ögonspecialist på hundar konstaterade gråstarr. Linserna opererades bort. I dag saknar hon linserna, har ärr på näthinnorna och lider av en konstant inflammation i ögonen. En veterinär har sagt att skadorna kan vara en följd av att mamman svalt medan Rainha låg i magen.

Det är svårt att veta exakt hur mycket hästen ser.

– Hon ser lite, för jag kan löshoppa henne. Hon ser bommar, men eftersom hon saknar ögonlinser har hon svårt att se saker på nära håll. Ärren på näthinnan gör också att hon inte har fullgod synskärpa, säger Sjödin.

När hästen har ont fäller hon ögonfransarna neråt. Då får hon ögondroppar för att minska inflammationen. Hon undersöks en till två gånger per år, då man bland annat mäter ögontrycket.

Att rida en synskadad häst kräver tålamod, men Sjödin menar att tilliten är avgörande.

– Med tanke på att hon inte är reaktiv så gör det inget. Vi litar på varandra, säger hon.

Drömmen är att tävla VM i Working Equitation med Rainha. WE är en gren som vuxit i popularitet på senare år, där hästens lydnad, smidighet och samspel med ryttaren sätts på prov. Ekipagen ska bland annat öppna grindar, korsa broar och rida slalom, och tävlingen innehåller tre moment: dressyr, teknik och speed. I den grenen tävlar Sjödin mot ryttare utan funktionsnedsättning – något hon även gör i vanlig dressyr, där antalet paratävlingar är begränsat.

Hon har tidigare tävlat i samma klass som Lena Malmström, som i somras tog VM-guld i paradressyr. Sjödin tonar ner jämförelsen.

– Vi håller inte riktigt samma klass. Jag kommer ju med min ardenner och min irish cob, säger hon och skrattar.

Malmströms topphäst Fabulous Fidelie är ett svenskt halvblod, stor och ståtlig. Sjödins hästar är mindre och kraftigare, inte framavlade för tävling.

– Jag är glad att jag tagit mig upp till den nivån, men det är inte så att jag kan ta en plats i landslaget.

Rainha är bara fem år och har gott om tid. Sjödin vill inte skynda på henne.

– Hon har väldigt bra förutsättningar, men jag rider henne inte speciellt hårt och kommer aldrig jäkta med henne. Det viktigaste för mig är att ha mina hästar och få gosa och mysa med dem. De betyder allt för mig, säger hon.