Trygghet saknas: ”Idrottarna måste bli entreprenörer”

De ekonomiska utmaningarna för elitidrottare hotar både karriär och framtid

Det påverkar inte bara deras vardag utan också livet efter karriären. Utan anställning kan elitidrottare inte ansöka om bostadslån, de får ingen pensionsavsättning och ingen lön som lägger grunden för föräldrapenning. Så beskriver Elizabeth Karlsson, ordförande i Helsingborgs simsällskap och Helsingborgsidrottens samorganisation (Hiso), situationen för många av Sveriges främsta idrottare.

Under de senaste veckorna har Dagens Nyheter belyst svårigheterna för många simmare att få sin satsning ekonomiskt hållbar. Simstjärnan Louise Hansson från Helsingborgs simsällskap har beskrivit utmaningarna med att hitta sponsorer, medan hennes landslagskollega Sara Junevik jämfört den ekonomiska ersättningen för en elitsimmare på världsnivå med den för en division II-spelare.

”Idrottare på den här nivån är ofta otroligt duktiga och drivna personer. Det gör att de på något sätt hittar vägar att ta sig fram, men det är ingenting som kommer gratis. Och när du siktar på att bli bäst i världen i det som är din profession samtidigt som du måste kämpa med den ekonomiska delen är det tufft,” konstaterar Elizabeth Karlsson.

Hon understryker att sponsorsamarbeten som genererar gratisluncher naturligtvis kan vara viktiga för vardagsekonomin, men att de inte lägger grunden för en framtida trygghet. Något mer omfattande behövs för att säkra idrottarnas långsiktiga ekonomi.

Karlsson, som förutom sitt uppdrag i simföreningen även leder Helsingborgsidrottens samorganisation, betonar att problemen sträcker sig långt utanför simmets värld. Utmaningen med att få en elitsatsning ekonomiskt hållbar finns inom många idrotter. Därför menar hon att hela idrottsrörelsen borde göra gemensam sak i frågan.

”Det här handlar inte om enskilda idrotter eller enskilda idrottare. Problemet är mycket större än så,” säger hon. ”Vi måste slå ihop alla kloka huvuden som finns inom rörelsen och gemensamt hitta olika lösningar som kan underlätta. Vi behöver också jobba betydligt närmare näringslivet och de kommuner där vi verkar. Gör vi det här gemensamt över idrottsgränserna är vi en stor kraft.”

Men vilket ansvar har idrottarna själva? När frågan ställs svarar Karlsson först med ett skratt: ”Hur bra är 20-åringar generellt när det gäller att tänka på pensionen?”

Med ett mer allvarligt tonläge fortsätter hon: ”Det finns många delar där vi kan bli bättre på att utbilda idrottarna. I mångt och mycket måste de skolas till att bli entreprenörer och egna företagare. De måste kunna hantera eventuella prispengar och sponsorpengar på ett förnuftigt sätt. För att göra det behöver de kunna lite om bolagsstyrning, grundläggande företagsekonomi, affärsutveckling och kommunikation.”

Karlsson anser att idrottarna bör skolas i dessa frågor tidigt, inte först när de är på toppen av sin karriär. Hon understryker att ansvaret delas av många aktörer: ”Klubbar, förbund, SOK och Riksidrottsförbundet måste alla vara med, och även här är det viktigt att vi gör det i ett nära samarbete med näringslivet.”

Helsingborgs simsällskap har genom åren haft många landslagssimmare. Vid kortbane-EM i slutet av förra året kom nio av simmarna från klubben. Karlsson har följt många av dem sedan de var små och på nära håll sett de uppoffringar som krävs för att nå internationell framgång.

”Det har gjort att det för mig har blivit så tydligt att det finns ett glapp som vi måste göra något för att täppa till,” säger hon.

Problemets omfattning bekräftas av en undersökning som Sveriges olympiska kommitté (SOK) genomförde 2022. Den visade att 44 procent av de individuella idrottare som 2019–2021 tillhörde SOK:s stöd- och stipendieprogram ”Topp och Talang” skulle leva under existensminimum utan stipendiet. Trots stödpengar levde 16 procent fortfarande under existensminimum. I samband med rapporten lyfte SOK:s dåvarande verksamhetschef Peter Reinebo frågan om att skapa trygghet genom socialförsäkrings- och pensionssystem för elitidrottare.