Proteststorm mot planerad fabrik i Eskilstuna väcker oro för miljögifter

Dova trumslag ljuder över Svista industriområde en oktoberkväll när cirka 500 Eskilstunabor samlas utanför Senior Materials inhägnade fabrik. Med gasmasker och plakat protesterar de mot de planerade utsläppen av metylenklorid, ett lösningsmedel som varit förbjudet i Sverige sedan 1996.

”900 ton vi säger nej! Ingen ska förgifta dig och mig!” och ”Vi vill inte ha gift och snusk – Seniors tillstånd är bara fusk!” ropar demonstranterna.

Konflikten kretsar kring metylenklorid, även kallat DCM, som används för att tvätta bort paraffinolja från den tunna plastfilm som är en nyckelkomponent i elbilsbatterier. Ämnet är misstänkt cancerframkallande och har kopplats till allvarliga nervskador, som exempelvis Parkinson.

Produktionen har ännu inte startat, men i en namninsamling med över 100 000 underskrifter kallas anläggningen för ”giftfabriken”. Senior Material har en helt annan syn på verksamheten.

”Batterier är en nyckel i den gröna omställningen, och utan separatorfilm blir det inga batterier. Det vi gör i Eskilstuna är därför en viktig pusselbit i elektrifieringen,” säger Cecilia Vallin, pr-ansvarig för Senior Material.

”Sverige är ett land med tydlig lagstiftning och höga miljökrav, vilket ligger helt i linje med våra egna ambitioner,” tillägger hon.

Kontroversiellt miljötillstånd

Senior Material har idag tillstånd från länsstyrelsen att släppa ut upp till 900 ton per år av det förbjudna ämnet. Företaget har nyligen ansökt om att ändra sitt miljötillstånd så att de maximala utsläppen sänks till 300 ton årligen. För att sätta dessa mängder i perspektiv var den sammanlagda användningen av metylenklorid i hela Sverige under en tioårsperiod på 2010-talet endast 100-190 ton, enligt Kemikalieinspektionen.

När Senior Material höll ett samrådsmöte för närboende i augusti 2021 kom endast 12 personer. Monica Gustafsson, som bor 300 meter från fabriken, berättar att de fick se en skiss utan skorstenar.

”Jag arbetar som beteendevetare, men blev ändå lurad av det fina språket på samrådsmötet. De sa att det var ett ’slutet system’,” säger hon.

Håkan Lundell, vars hästgård ligger 600 meter från anläggningen, uttrycker oro över att gasen ska nå hans marker: ”Metylenklorid är tyngre än luft. Hur ska det då kunna sprida sig i luften bara? Det kommer att sjunka ner.”

Experternas kritik

Hans oro får visst stöd i en granskning som tidningen Dagens Arbete gjort. IVL Svenska Miljöinstitutet räknade inte med den så kallade downwash-effekten i sin miljökonsekvensbeskrivning, som ligger till grund för miljötillståndet.

IVL försvarar metoden, men expertmyndigheten SMHI har ifrågasatt tillvägagångssättet och menar att koncentrationen av DCM i verkligheten kan bli större, särskilt nära fabriken.

Flera lokala företag i Eskilstuna motsätter sig fabriken och har nyligen överklagat ett dispensbeslut från Kemikalieinspektionen. De har publicerat dokument som de hävdar visar att den tillåtna utsläppsmängden i Sverige är mångdubbelt högre än vid jämförbara anläggningar i Polen och Ungern.

”Det handlar om pengar. Eftersom svenska myndigheter inte har ställt strängare utsläppskrav har bolaget valt den enklaste och billigaste reningstekniken för sin fabrik i Sverige,” säger Lennart Bogg, pensionerad professor i folkhälsovetenskap.

Bogg har engagerat sig i frågan och gått igenom forskningsstudier om metylenklorids hälsoeffekter. Han menar att långvarig exponering, även för låga halter, är farlig för människor.

”Och så stora utsläpp som planeras i Eskilstuna har ingen studerat. Inget utsläpp i Europa är ens i närheten av det här,” påpekar han.

Delade meningar om hälsoriskerna

Gunnar Johansson, professor i miljömedicin vid Karolinska Institutet, är mer försiktig i sin bedömning. Han ser stora risker inne i fabriken men tonar ned risken för Eskilstunas invånare.

”Skulle det vara en reell cancerrisk för de omkringboende, borde man ha sett det hos arbetare som är exponerade för höga halter under lång tid, och det har man inte lyckats visa,” säger han.

Kritiken har fått Eskilstuna kommun att agera. Miljöskyddsenhetens chef David Aronsson signalerar tydligt att de inte accepterar den ursprungliga tillståndsnivån. Kommunens Samhällsbyggnadsnämnd har ansökt om omprövning i domstol.

David Aronsson vill, med stöd i principen om bästa möjliga teknik, se en drastisk sänkning till slutliga villkor på maximalt 10-20 ton per år.

”Vi tycker att för en anläggning som denna så är bästa möjliga teknik att det inte förekommer några obehandlade utsläpp och att processer är slutna. Så hanteras normalt lösningsmedel i processfabriker,” förklarar Aronsson.

Delade framtidsvisioner

Senior Material har en annan syn på teknikens möjligheter. Trots att Samhällsbyggnadsnämnden kräver en sänkning med hänvisning till bästa möjliga teknik, hävdar bolaget att målet är svårt att nå.

”Det långsiktiga målet är att helt fasa ut DCM, även om tekniken för det saknas i dagsläget,” säger Cecilia Vallin.

På frågan om de kan garantera att närboende inte utsätts för hälsofarliga utsläpp svarar hon: ”Vi kan garantera att vi följer alla lagar och regler och myndigheternas krav på oss.”

På gården Grönsta, några hundra meter från Senior Material, ifrågasätter Cilla Pettersson hela premissen för den gröna omställning som fabriken säger sig representera:

”Oftast är det andra länder som får sota för att vi ska köra elbil. Nu får vi betala. Verklig grön omställning sker till fots, till cykel eller till häst. Eller möjligen med tåg.”