Marina Ferhatovic: ”Detta var det svåraste svenska ordet”

Journalisten och författaren Marina Ferhatovic kom till Sverige från Bosnien som 13-åring i början av 1990-talet, en av tiotusentals som flydde från kriget i forna Jugoslavien. Över trettio år senare får hon fortfarande komplimanger för hur bra hon pratar svenska. Något som hon själv finner underhållande, med tanke på att hon bott i landet i mer än trettio år.

I en ny kommenterande text skriver Ferhatovic att svenska inte är ett särskilt svårt språk, åtminstone inte för den som kommer från Europa. Hon pekar på grammatiken, närmare bestämt kasus. Med kasus menas att ett ord böjs beroende på sin funktion i meningen. Svenskan har i praktiken en mycket begränsad kasusböjning, framför allt genitivändelsen ”s”. Hennes modersmål bosniska har sju kasus: ordet boll kan böjas till bland annat ”lopta”, ”lopte”, ”loptu” och ”lopti” beroende på vad som händer med bollen. Tyskan har fyra kasus, ryskan sex och finskan femton.

Inte heller böjs svenska verb efter person. ”Jag är, du är, hon är – alla bara är”, konstaterar hon. På spanska växlar verbet mellan ”yo soy”, ”tú eres” och ”ella es”, vilket innebär betydligt fler former att lära sig. För en nyanländ tonåring var den svenska grammatiken en lagom hög tröskel att ta sig över.

Mellan 1992 och 1995 flydde omkring 60 000 personer från Bosnien till Sverige – en av de största flyktinggrupperna i landet sedan andra världskriget. För många av dem blev språket avgörande för etableringen i arbetslivet och i samhället i stort. Frågan om språkets roll i integrationen har sedan dess varit ett ständigt återkommande inslag i den politiska debatten, inte minst i frågan om språkkrav för medborgarskap.

Även om grammatiken var lätt, var uttalet desto svårare. Den svenska melodin kändes onaturlig för Ferhatovic, och vokaler som hon kände igen uttalades annorlunda. Allra svårast var det bakre sje-ljudet – ljudet i början av ord som ”sjal” och ”sjuk” – så som det uttalas i stora delar av södra och mellersta Sverige. Det är ett ljud som börjar som en vibration i gommen och upplöses abrupt innan det når munnen. Ljudet varierar dessutom kraftigt inom landet, från ett lägre, mjukare ljud i söder till en skarpare variant i norr. Under lång tid övade Ferhatovic i hemlighet framför badrumsspegeln för att få fram rätt uttal, utan att skorra eller glida över i det norrländska sje-ljudet. När munnen till slut förstått vad den skulle göra återstod nästa utmaning: det svåraste ordet av alla, ”sjuksköterska”.

Glädjen när hon lyckades var obeskrivlig, skriver hon. Hon trodde då att ett korrekt uttal skulle öppna dörren till en värld där hon skulle få smälta in bättre, något hon i dag ser med viss självdistans. Numera imponeras hon av människor som vågar prata och säga fel, som äger sitt språk.

Hennes erfarenheter har också format hennes blick som journalist. Mycket av arbetet går ut på att lyssna på andra, och hon fascineras av hur språket kan avslöja mer om en människa än hon själv förstår. Ett exempel är ordet ”faktiskt”, som många invandrare enligt Ferhatovic trycker in lite här och var, som en vilopunkt mitt i ett resonemang eller en förstärkare av något som redan sagts.

Hon lyfter också fram ett mönster som de flesta, oavsett bakgrund, gör sig skyldiga till: ju mer personligt drabbade de är av det de berättar, desto större är chansen att ordet ”jag” byts ut mot ”man”. ”Man blir ledsen. Man gick hem och grät. Man står inte ut!” Det är motsägelsefullt och klumpigt, menar hon, men också rörande. Det är som om språket hjälper till att skapa distans till det jobbiga, en nödutgång i en känslomässigt laddad situation.

Avslutningen blir ett slags konstaterande: ”Man blir faktiskt lite varm i själen av det.”

Marina Ferhatovic är verksam som journalist och har tidigare väckt uppmärksamhet för texter som skildrar integration, social utsatthet och människors livsvillkor i bland annat Hammarkullen i Göteborg.