Riksdagen har åter samlats efter sommaren, och på programmet stod bland annat talmannens presentation av de sonderingsuppdrag som ska ligga till grund för en ny regeringsbildning. I år är läget dock ovanligt: ingen av partiledarna har visat intresse för att ta emot det prestigefyllda uppdraget.
Ett sonderingsuppdrag innebär att en partiledare får i uppdrag av talmannen att undersöka möjligheterna att bilda en regering. Det är vanligtvis första steget i en process som kan leda till ett regeringsskifte. Uppdraget ses ofta som en hedersbetygelse, men också som en politisk fälla. Den som tar emot uppdraget förväntas lägga fram ett underlag som visar vilka partier som kan tänkas stödja en viss regeringskonstellation. Det kräver samtal med alla partiledare och en förmåga att navigera mellan motstridiga krav. Misslyckas sonderingen kan det skada den egna trovärdigheten.
Att ingen partiledare nu vill ta på sig uppdraget kan förklaras av det politiska läget. Riksdagen är fragmenterad, och inget block har egen majoritet. De senaste årens regeringsbildningar har krävt komplicerade överenskommelser över blockgränserna, ofta med stöd av partier som står långt ifrån varandra ideologiskt. I en sådan situation blir sonderingsuppdraget mindre attraktivt. Den som får uppdraget måste försöka föra samman partier som helst inte vill sitta i samma regering, och samtidigt undvika att själv förlora ansiktet.
Det högtidliga öppnandet av riksdagen är annars en ceremoniell tillställning. Kungen, statsministern och övriga riksdagsledamöter närvarar, och talmannen håller ett traditionsenligt tal. Men i år var det alltså frågan om sonderingsuppdragen som väckte störst uppmärksamhet. Flera bedömare hade väntat sig att talmannen skulle presentera en namnlista, men i stället blev det tydligt att partiledarna backar.
En förklaring är taktisk. Att tacka ja till ett sonderingsuppdrag innebär att man tar på sig ett ansvar för att lösa en regeringskris. Om man misslyckas kan man framstå som svag, vilket kan straffa sig i kommande förhandlingar. Att avböja kan däremot ses som ett sätt att markera att man inte är beredd att göra eftergifter i förväg. Det ger också partiledaren möjlighet att invänta andras misstag.
En annan förklaring handlar om att sonderingsuppdraget har förlorat i prestige. Tidigare var det ofta den största partiledaren som fick uppdraget, och det sågs som ett kvitto på att man hade en naturlig plats i regeringsbildningen. I dag är rollen mer otydlig. Talmannen har ett stort utrymme att själv välja vem som ska sondera, och uppdraget kan ges till en person som inte nödvändigtvis har störst stöd i riksdagen. Det gör att uppdraget inte längre uppfattas som lika hedersamt.
Frågan är nu vad talmannen gör om ingen partiledare ändrar sig. Enligt grundlagen är det talmannen som ska föreslå en statsministerkandidat, men innan dess ska partiledarna höras. Om ingen vill ta ett sonderingsuppdrag kan talmannen tvingas att gå vidare med en mindre framträdande person, exempelvis en gruppledare eller en tidigare minister. Det skulle i så fall vara ovanligt, men inte uteslutet.
Samtidigt pågår en intensiv debatt om vad som egentligen krävs för att Sverige ska få en ny regering. De senaste årens politiska landskap har präglats av svaga minoritetsregeringar och kortsiktiga överenskommelser. Väljarna har visat ett växande missnöje med etablerade partier, och flera nya partier har tagit plats i riksdagen. Det har gjort det svårare att bygga stabila majoriteter, och det är i det ljuset som partiledarnas ovilja att ta på sig sonderingsuppdrag måste förstås.
Experter på statsvetenskap pekar på att en regeringsbildning i dag handlar mer om att undvika förluster än att vinna. För en partiledare kan det vara viktigare att inte förlora väljare till ett annat parti än att faktiskt få igenom sin politik. Att ta på sig ett sonderingsuppdrag innebär en risk att tvingas göra upp med partier som man har kritiserat hårt i valrörelsen. Det kan uppfattas som ett svek av de egna väljarna.
Det återstår att se hur talmannen agerar. En möjlighet är att hen väljer att ge uppdraget till en partiledare ändå, trots att den inte vill. En annan möjlighet är att talmannen försöker skapa ett brett samarbete där flera partier delar på ansvaret. I båda fallen kommer processen att bli utdragen, och det finns en risk att Sverige under en längre tid står utan en fullt fungerande regering.
Riksdagens öppnande brukar annars markera starten på en ny politisk säsong. I år har det i stället blivit en påminnelse om hur svårt det har blivit att styra landet. Ingen partiledare vill ta det första steget, och frågan är vem som till slut tvingas göra det.
