Tomas Ramberg: Centern rör sig – ett myrsteg i taget

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet har enats i en av de mest omdiskuterade migrationspolitiska frågorna. De fyra partierna vill stoppa utvisningar av unga vuxna som kommit till Sverige som ensamkommande barn och som riskerar att skickas ut när de fyllt 18. Det är den första gemensamma sakpolitiska uppgörelsen efter valet, och den kommer bara dagar innan partiledarna ska mötas för ett gemensamt seminarium om Sveriges politiska utmaningar.

Seminariet på fredag är formellt ett partiledarmöte i studieform, men signalvärdet är svårt att överskatta. Centerpartiet har sedan valet 2018 vägrat att sätta sig vid samma bord som Vänsterpartiet i regeringsfrågor. Nu sker ändå det. Partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist försäkrar att den röda linjen mot V består. Hon säger att Centern fortsätter samtala med alla partier och att en mittenlösning fortfarande är målet. Enligt uppgifter från Centerpartiet är kontakterna med Kristdemokraternas Ebba Busch särskilt intressanta.

Men kontakter kan inte ändra mandatförhållandena i riksdagen. Efter valet 2022 har S 107, V 24, C 24 och MP 18 mandat – totalt 173. Det räcker för att fälla en regering, men inte för att bilda en majoritetsregering. Frågan är vilka som ska styra Sverige. Hela det högerkonservativa blocket, M, KD, L och SD, står bakom Ulf Kristersson och är kallsinnigt till idén att göra Magdalena Andersson till statsminister. Kristdemokraterna, som C hoppas på, ingår dessutom i Tidöavtalet och är bundna till SD-samarbetet.

Här ligger Centerns dilemma. Partiet har byggt sin existens på att vara ett liberalt alternativ för väljare som tar avstånd från Sverigedemokraterna. Den nuvarande regeringen är beroende av SD:s stöd, inte minst i migrationspolitiken. Att gå högerut och stödja den regeringen vore därför ett mycket större avsteg för C än att acceptera Vänsterpartiets inflytande, enligt flera bedömare.

Mönstret är känt sedan hösten 2018. Då var Annie Lööf centerledare och inledde regeringskrisen med att kräva en alliansregering med stöd av Socialdemokraterna. När det misslyckades förflyttade hon sig till kravet att S oavkortat skulle acceptera Centerns kravlista. Först efter en misslyckad statsministeromröstning och flera månaders förhandlingar kom hon till slut överens med Stefan Löfven. Januariavtalet blev resultatet – en uppgörelse mellan S, MP, C och L, där C och L undvek att formellt samarbeta med V.

I år är Vänsterpartiet den svåraste frågan. När Thand Ringqvist i SVT:s Agenda förklarade varför V är värre än MP, nämnde hon synen på småföretag och lokalsamhället. Vänsterpartiets vice ordförande Ida Gabrielsson svarade snabbt att hon ”direkt kunde skriva under” på de frågorna. Gabrielsson antydde dessutom att V är berett att ändra politik om C ger partiet en plats i regeringen. Det är ett erbjudande som kan bli svårt för C att avfärda.

Centerns sätt att argumentera blir nu avgörande. Om partiledningen börjar beskriva V som en säkerhetsrisk eller som ett parti med sympatier för politiskt våld, blir argumenten svåra att ta tillbaka. Men om man håller sig till sakfrågor som skatter, företagande och lokalsamhällen finns det förhandlingsutrymme. I sådana frågor kan en uppgörelse växa fram.

Ännu är det för tidigt att tala om ett nytt regeringsalternativ. Historien visar att Centerpartiet behöver tid, och att förhandlingarna ofta kräver en misslyckad statsministeromröstning för att komma i mål. Mycket tyder på att Magdalena Andersson först får se sig nedröstad i riksdagen, för att därefter inleda nya förhandlingar med ett tydligare mandat. I så fall upprepas mönstret från 2018, men med en viktig skillnad: Vänsterpartiet sitter vid bordet från början.

En ny konstellation skulle då bygga på S, V, C och MP. En sådan regering skulle bli en minoritetsregering och tvingas söka stöd fråga för fråga. Migrationspolitiken är den första testen. Överenskommelsen om tonårsutvisningar kan bli en modell för hur partierna hanterar andra splittrade frågor – och i förlängningen avgöra vem som styr Sverige.