Tomas Ramberg: Det kan bli MP som får skämmas när Sverige missar klimatmålen

Sveriges klimatmål alltmer utom räckhåll – nu kan Miljöpartiet hamna i en politisk fälla

Alla indikatorer pekar nu mot att Sverige kommer att missa sina klimatmål till 2030. Den nuvarande regeringens politik, med fokus på billigare fossila bränslen och långsam elektrifiering, har enligt expertorgan gjort målen ännu svårare att nå än tidigare.

Klimatpolitiska rådet, statens oberoende expertorgan, har nyligen kommit med svidande kritik mot den förda politiken. Det mest anmärkningsvärda är att inte ens regeringen själv tror att den kan uppnå målen med de åtgärder som nu genomförs.

Miljöminister Romina Pourmokhtari (L) väckte härom veckan stor uppmärksamhet när hon föreslog att ett av de mest kritiska klimatmålen – det som reglerar utsläppen från transportsektorn – helt enkelt skulle avskaffas och ersättas med ett mindre ambitiöst mål. Förslaget möttes av häftiga reaktioner från flera håll, och överraskande nog var även Sverigedemokraterna kritiska och beskrev ministerens agerande som ”märkligt”.

Denna situation har skapat ett gynnsamt politiskt läge för Miljöpartiet, som kunnat bygga sin opposition kring en bred kritik som delas av såväl expertmyndigheter som miljöorganisationer. Trots att klimatfrågan generellt tappat något i betydelse bland väljarna, är Miljöpartiet fortfarande det parti som starkast förknippas med miljö- och klimatpolitik. I politiska termer ”äger” de frågan.

Med riksdagsvalet i september närmar sig kan denna position möjligen bära partiet hela vägen tillbaka till regeringsmakten. Men det är just här som paradoxen uppstår. Om Miljöpartiet skulle ingå i en S-ledd regering efter valet, är det högst sannolikt att något av partiets språkrör – Amanda Lind eller Daniel Helldén – skulle tilldelas rollen som klimatminister.

Men när Miljöpartiet väl får ansvar för klimatpolitiken kommer den fördelaktiga medvind de nu upplever snabbt att vändas till motvind. Plötsligt blir det partiet självt som måste försvara sin förmåga att uppnå de klimatmål de så högljutt kritiserat andra för att missa.

Risken för misslyckande är betydande av flera skäl. För det första är avståndet till målen redan stort och tiden fram till 2030 knapp. För det andra kommer Miljöpartiet att möta svårigheter i att övertyga sina potentiella koalitionspartners om de radikala åtgärder som faktiskt krävs för att nå målen.

Varken Socialdemokraterna, Centerpartiet eller Vänsterpartiet är särskilt sugna på att driva en politik som kraftigt höjer priserna på bensin och diesel. Även om Miljöpartiet förespråkar ekonomiska kompensationer för låginkomsttagare och landsbygdsbor som är beroende av bilen, blir det svårt att övertyga Magdalena Andersson om att en sådan modell är politiskt hållbar när väljarna ser bränslepriserna stiga.

Betydligt enklare blir det sannolikt att få igenom omfattande subventioner för omställning till elbilar. Men sådana åtgärder har långt ifrån samma omedelbara effekt på utsläppen som högre priser på fossila bränslen. Detsamma gäller för många andra av de klimatåtgärder som finns på Miljöpartiets agenda.

Det finns därmed en överhängande risk att det blir just en miljöpartist som får bära ansvaret när Sverige missar ett eller flera av sina klimatmål. I det läget hjälper det föga att skylla på att Tidöregeringen lämnat över en stor ”klimatskuld”.

Ironiskt nog kan Miljöpartiet, som byggt sin politiska identitet kring klimatfrågan, stå där med ”klimatskammen” när nästa val närmar sig 2030. Detta sätter partiet i en ytterst svår position: antingen tvingas de till kompromisser som inte räcker för att nå klimatmålen, eller så driver de igenom åtgärder som kan bli politiskt kostsamma både för dem själva och för en eventuell koalitionsregering.

Klimatpolitiken kommer därmed att bli ett stresstest inte bara för Miljöpartiet utan för hela det rödgröna blocket om de tar makten efter valet. Den svåra balansgången mellan klimatambitioner och politisk genomförbarhet kan visa sig bli en fälla för det parti som tydligast profilerat sig i klimatfrågan.