Tomas Ramberg: Nu satsar Dadgostar allt på rött

I lördags godkände Vänsterpartiets kongress en ny och oväntad strategi som kan få långtgående konsekvenser för svensk politik. I ett ovanligt drag har partiledare Nooshi Dadgostar bett kongressen att begränsa hennes förhandlingsmandat inför kommande regeringsbildningar – ett beslut som markerar ett tydligt avsteg från den tidigare linjen under Jonas Sjöstedts ledning.

Strategin bygger på en djärv kalkyl: att Socialdemokraterna har mer att förlora på en misslyckad regeringsförhandling än vad Vänsterpartiet har. Grundtanken är att S:s maktambitioner till slut kommer att tvinga partiet att ge efter för V:s krav, om alternativet är ett extraval där högern kan återta makten.

Men analysen innehåller betydande risker för Vänsterpartiet. Om förhandlingarna mellan S och V skulle bryta samman och leda till ett extraval, finns det en överhängande fara att Vänsterpartiet blir syndabocken i den offentliga debatten. Socialdemokraterna har både större resurser och en starkare röst i medielandskapet för att forma opinionen.

I ett sådant scenario skulle Magdalena Andersson kunna mobilisera hela sitt nätverk av opinionsbildare och sympatisörer inom fackföreningsrörelsen för att måla upp Vänsterpartiet som ansvarslöst. Miljöpartiet och Centerpartiet skulle sannolikt stödja denna linje. Dadgostar riskerar att framställas som politikern som gav Jimmie Åkesson en ny chans att påverka svensk politik.

För Vänsterpartiet står mycket på spel. Ett extraval där partiet framställs som boven skulle kunna resultera i ett katastrofval där V riskerar att hamna under fyraprocentsspärren. Konsekvenserna skulle bli förödande: förlorade riksdagsplatser, nedskuret partistöd och ett försämrat förhandlingsläge i kommuner och regioner där partiet idag samarbetar med S, MP och C.

Socialdemokraterna är medvetna om Vänsterpartiets sårbarhet och har redan börjat sprida budskapet att de har alternativa vägar till makten genom samarbeten högerut, möjligen med Kristdemokraterna eller till och med Moderaterna. Detta kan ses som ett försök att öka trycket på V inför kommande förhandlingar.

Om oppositionspartierna vinner nästa val kommer Andersson sannolikt att först söka stöd i den politiska mitten. Dels för att framstå som en samlande ledare, dels för att öka nervositeten hos Vänsterpartiet inför framtida diskussioner.

Stämningen på Vänsterpartiets kongress visade tydligt att medlemmarna har tappat tålamodet med Socialdemokraterna. De anser att Andersson har fört S så långt åt höger att skillnaden mellan en S-ledd och en M-ledd regering inte längre är tillräckligt stor för att motivera ytterligare eftergifter. Kongressen signalerade en beredskap att ta risker snarare än att kompromissa ytterligare.

Även om Jonas Sjöstedts namn inte nämndes explicit under kongressdebatten, var den tidigare partiledarens strategi i regeringsfrågan en outtalad referenspunkt. Beslutet markerar ett tydligt avståndstagande från Sjöstedts linje, som många medlemmar nu betraktar som alltför eftergiven.

Den stora frågan är om väljarna delar denna hållning. För många vänsterväljare är prioriteringen att få bort den nuvarande Tidö-regeringen, medan sammansättningen av en eventuell ny regering kommer i andra hand. Det är osäkert om väljarna kommer att belöna Vänsterpartiets hårdare förhandlingsstrategi.

Efter kongressbeslutet har Dadgostar nu mycket litet förhandlingsutrymme. Om hon skulle välja att kompromissa i en regeringsförhandling riskerar hon att undergräva partiets trovärdighet i regeringsfrågan för lång tid framöver. Samtidigt har hon nu tydligare mandat än någonsin att stå fast vid partiets principer – något som kan forma svensk politik under kommande mandatperiod på ett avgörande sätt.