Kristen nationalism i konflikt med kyrkliga ledare

De kristna nationalisterna har haft en händelserik vecka där flera kontroversiella uttalanden har satt ljuset på ett växande gap mellan politiska rörelser som åberopar kristendomen och de etablerade kyrkliga institutionerna.

Donald Trump hamnade nyligen i en offentlig konflikt med påven, där den tidigare presidenten kallade det katolska överhuvudet för både ”svag” och ”fruktansvärd”. Trump väckte ytterligare uppmärksamhet genom att publicera en AI-genererad bild där han framställs som Jesus, ett drag som många religiösa ledare betraktar som problematiskt.

Dessutom anordnade USA:s försvarsminister Pete Hegseth en gudstjänst i Pentagon som fick oväntad publicitet. Under ceremonin trodde han sig citera Bibeln, men läste istället upp repliker från Quentin Tarantinos kontroversiella film ”Pulp Fiction” – ett misstag som snabbt spreds i media.

Situationen komplicerades ytterligare när vicepresidenten JD Vance, själv konverterad katolik och författare till en ny bok om sin trosresa, offentligt ifrågasatte påven. Enligt New York Times hävdade Vance att påvens ord måste vara ”förankrade i sanningen” och att påven bör vara ”försiktig när han talar om teologiska frågor”. Detta uttalande är anmärkningsvärt eftersom katoliker betraktar påven som Kristi ställföreträdare på jorden.

Liknande mönster kan observeras i Sverige där Mattias Karlsson, en av Sverigedemokraternas tongivande politiker, nyligen kritiserade Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus. Konflikten uppstod efter att ärkebiskopen förklarat att det saknas teologisk grund för att kombinera begreppen ”nationalist” och ”kristen”. Karlsson menade att detta skapar en konflikt med ”fosterlandsvänliga” svenskar och att sverigedemokrater inte känner sig välkomna inom kyrkan.

Kritiken mot Svenska kyrkan har länge varit ett återkommande tema i sverigedemokratisk retorik, jämsides med kritik mot medier och mot muslimer. Tidigare har kritiken ofta framställts som att den specifikt riktar sig mot just Svenska kyrkan, med antydningar om att andra kristna institutioner som den katolska kyrkan skulle vara mer traditionella och därför mer i linje med partiets värderingar.

Men när nu även Vatikanen och påven kritiseras av högerkonservativa politiker i USA framträder ett tydligare mönster. Det väcker frågan om vad dessa politiska rörelsers intresse för kristendomen egentligen handlar om.

Allt tyder på att den kristna nationalismen inte i första hand är intresserad av teologiska frågor eller kyrkans traditionella läror. Snarare verkar det handla om hur kristna symboler och identiteter kan användas som politiska verktyg för att definiera vilka som tillhör den nationella gemenskapen och vilka som står utanför.

När både påvens och ärkebiskopens teologiska tolkningar avfärdas av dessa politiska aktörer blir det tydligt att det inte handlar om att försvara kristna värderingar enligt kyrkans definition. Istället framstår det som ett försök att omtolka kristendomen för politiska syften, där religionen blir ett instrument för att stärka nationalistiska idéer.

Denna utveckling reser viktiga frågor om förhållandet mellan religion och politik i både USA och Europa. När politiska ledare hävdar att de representerar kristna värderingar samtidigt som de öppet kritiserar de högsta religiösa auktoriteterna, skapas en spänning som tydliggör hur kristendomen används som identitetsmarkör snarare än som en samling teologiska övertygelser.

För de etablerade kyrkorna innebär detta en utmaning: hur ska man förhålla sig till politiska rörelser som använder religiösa symboler men avfärdar kyrkans egna teologiska ståndpunkter? Och för väljarna blir det alltmer angeläget att förstå vad som egentligen döljer sig bakom politikers åberopande av kristna värderingar.

Det som nu utspelar sig tyder på att den kristna nationalismens främsta funktion inte är att främja religion utan att definiera vilka som är välkomna i den nationella gemenskapen – och vilka som inte är det.