Barn i Gaza skriver sig genom kriget: ”Skriker ut ilska och förhoppningar”

Kriget i Gaza har skapat en humanitär katastrof och vardagen präglas för miljontals människor av flykt, hunger och förlust. För två unga flickor har dagboken blivit ett sätt att överleva psykiskt – och att dokumentera det som annars riskerar att glömmas bort.

Sama al-Harazin, 14, har fört dagbok sedan lågstadiet. I ett anteckningsblock med lås skriver hon om vardagen, framtiden och rädslan. Hennes syster Nasma, 28, beskriver hur kriget har fått Sama att mogna i förtid. Familjen, som består av tolv personer, förlorade sin lägenhet i stadsdelen Shujaiya i Gaza stad. Tidigare dagböcker försvann i rasmassorna.

Sama går nu i nionde klass på al-Nahda-skolan, tränar karate och har brunt bälte. Men skolvägen är utmattande, vattnet måste hämtas i köer och soppköken i stadsdelen Saraya är en del av tillvaron. I dagboken skriver hon om längtan tillbaka till Shujaiya, ”om så bara till ett tält”, och om saknaden efter grannar och vänner.

Hennes mamma dödades i kriget 2014, när Sama var två år. Under hungerkrisen i Gaza hösten 2025 skadades hennes pappa svårt och vårdades på sjukhus. I en anteckning beskriver Sama rädslan för att förlora honom: ”Då blev jag rädd att förlora honom, som jag förlorade min mamma i kriget 2014.” Hon skriver också att hon brukade besöka sin mammas grav varje vecka.

Även Nada al-Nahhal, 15, skriver för att minnas. Hon bor nu som internflykting i stadsdelen Sabra i Gaza stad och går i tionde klass. Nada började skriva dagbok i fjärde klass. Då handlade texterna mest om vardag, känslor och fantasier. Tidigare krig i Gaza tog slut efter några dagar och fick begränsat utrymme. Det nuvarande kriget har förändrat allt.

– Mina dagböcker ser helt annorlunda ut nu. Nya ord har kommit in i mitt språk: ”flykt”, ”svält”, ”presenningar” och ”quadcopter”, säger hon.

Nada fyllde mellan 50 och 100 skrivböcker under åren. Bara nio kunde räddas ur rasmassorna när familjens hem i Sheikh Radwan i Gaza stad förstördes. En del av anteckningarna har hon bearbetat till en roman. På sin födelsedag fick hon ett tryckt exemplar av sin moster Maysara Shaaban, som är journalist.

I texten ”Den uppskjutna döden här” skriver Nada om hur hennes pappa försökte bygga ett nytt hem av presenningar efter att huset förstörts. ”Det var inget hus av sten utan av blåvita presenningar”, skriver hon. ”Han slog i spikarna och försökte övertyga presenningarna om att de var väggar, och sig själv om att vi mådde bra.”

När vapenvilan inleddes den 9 oktober 2025 väcktes hopp, men snart nådde beskedet familjen att huset var jämnat med marken. Om återkomsten till platsen skriver Nada: ”Vi fann ingenting, bara ruiner. Ruiner som liknade våra bleka hjärtan.”

Parallellt med skolan arbetar Nada på en berättelse om den fängslade läkaren Hussam Abu Safiya, tidigare chef för Kamal Adwan-sjukhuset i norra Gaza. Han blev känd när han i slutet av 2024 överlämnade sig till israelisk militär i vit läkarrock. Nada målar också och riktar kritik både mot omvärlden och mot dem som utnyttjar de drabbade.

För Nada är skrivandet både en flykt och ett vittnesmål.

– Jag skriver både för att fly till en annan värld och för att dokumentera. Vi dör två gånger om händelserna glöms bort, säger hon och tillägger:

– Kriget angriper inte bara kropparna utan också minnet. Om vi inte dokumenterar blir det ytterligare en död för offren.

Kriget i Gaza har haft förödande konsekvenser för civilbefolkningen. Enligt FN har stora delar av infrastrukturen förstörts och hundratusentals människor är internflyktingar. Barn och unga bär en tung börda: många har förlorat familjemedlemmar, hem och skolgång. Psykologer och hjälporganisationer har varnat för att hela generationer riskerar att växa upp med svåra trauman. Samtidigt har dagböcker, vittnesmål och konst blivit viktiga verktyg för att skildra krigets vardag – och för att bevara minnet av det som annars skulle kunna förnekas eller glömmas.