Cancerpatienter i Gaza dör efter att vården har slagits ut

Sjukvården i Gaza har under kriget reducerats till spillror. Allra tydligast syns det hos dem som redan var sjuka när bombningarna började. Cancerpatienter avlider nu två till tre gånger snabbare än vad som annars skulle vara fallet, uppger läkare och hjälporganisationer som arbetar på plats. Den lokala vården, som tidigare kunde erbjuda operationer, cellgiftsbehandlingar och strålning, är inte längre i stånd att ge ens grundläggande behandling. För många patienter handlar det inte om månader eller år – utan om dagar.

Orsakerna är flera. Kombinationen av massiva skador på sjukhusbyggnader, dödade och skadade vårdpersonal och en närmast total blockad av medicinska förnödenheter har lett till en katastrofal situation. Cytostatika, smärtstillande läkemedel och utrustning för strålbehandling når inte fram. Läkare tvingas prioritera bland de skadade och saknar resurser att följa upp patienter med kroniska sjukdomar. Tumörer hinner växa och sprida sig under tiden som patienterna väntar.

Före kriget fanns flera vårdinrättningar i Gaza med onkologisk kompetens. Det turkisk-palestinska vänskapssjukhuset var sedan länge den enda specialiserade cancerkliniken i området och tog emot patienter från hela Gazaremsan. Även Al-Shifa-sjukhuset i Gaza stad, som fungerade som regionens största akademiska sjukhus, hade en onkologisk avdelning. Båda har satts ur spel under kriget. Personal vid de båda sjukhusen har tvingats fly och byggnaderna har skadats i striderna. I praktiken finns i dag inget fungerande centrum kvar för cancerbehandling i Gaza.

För dem som har råd och lyckas få tillstånd återstår en oviss flykt. Patienterna står i en lång kö för att få komma ut ur Gaza, men gränsövergångarna är i princip stängda. Rafah mot Egypten har stängts sedan israeliska trupper tog kontroll över gränsområdet. Kerem Shalom, som varit huvudväg in för humanitärt bistånd, är inte en utpassage för patienter. Ett fåtal sjuka har förts ut genom andra rutter, men de internationella organisationerna beskriver systemet som långsamt, slumpartat och otillräckligt.

För cancerpatienter är tid centralt. Medan de väntar på ett beslut från myndigheterna, på en plats i en ambulans eller på att ett sjukhus utomlands ska ta emot dem, fortsätter sjukdomen att utvecklas. Cancern kan vara av en sådan typ att den kräver omedelbar behandling, något som inte går att skjuta upp i veckor. Läkare i Gaza berättar om patienter som dött på sjukhusens golv – inte av själva cancern, utan av komplikationer som kunde ha behandlats med enkla mediciner.

Humanitära organisationer har gång på gång varnat för att den israeliska belägringen tillsammans med de pågående striderna gör att sjukvårdssystemet inte kan återhämta sig. Världshälsoorganisationen, WHO, har dokumenterat attacker mot sjukhus, ambulanser och vårdpersonal – något som strider mot den humanitära rätten. Man har också varnat för att de faktiska dödstalen från kriget kan vara långt högre än de officiella, eftersom många av de skadade och sjuka aldrig når fram till någon vårdinrättning.

Under tiden fortsätter cancerpatienter att dö i det tysta. Rapporter från lokala vårdgivare visar att dödligheten bland patienter med leukemi, bröstcancer och andra elakartade sjukdomar har ökat dramatiskt. Där behandlingen tidigare gav patienterna en rimlig chans till överlevnad, handlar det nu om ren palliativ vård – om ens det. Smärtlindring är en bristvara, och många är hänvisade till att vänta i sitt hem, ofta i närheten av ruiner, utan tillgång till rent vatten eller ordentlig mat.

Bakom statistiken finns konkreta människoöden. En kvinna med bröstcancer som inte fått behandling på fyra månader. Ett barn med leukemi vars cellgifter tagit slut. Föräldrar som kämpar för att få ut sina barn ur Gaza för att fortsätta vården i Egypten, Jordanien eller Turkiet. Men pappersarbetet tar tid, och sjukhusen utomlands är inte alltid villiga att ta emot patienter utanför de ramavtal som slutits.

Det internationella samfundet har i flera resolutioner krävt att civila ska skyddas och att sjukvården ska tillåtas fungera. Men på marken har lite förändrats. Den senaste tidens utveckling har snarare förvärrat situationen: inga bränsleleveranser, inga nya mediciner, inga utökade möjligheter till evakuering. För dem som väntar handlar det om en kamp mot klockan – där behandlingen är en fråga om liv eller död.