Experten om späckhuggarnas attacker: ”Minimal risk att beteendet sprids till Sverige”

För sex år sedan började en alarmerande trend i havet utanför södra Europa. Fritidsbåtar i Biscayabukten och vid Gibraltar började sända nödrop efter att ha blivit angripna av späckhuggare. De enorma djuren rammade båtarna med stor kraft och tycktes särskilt sikta in sig på rodren.

Sedan dess har incidenterna fortsatt att inträffa med jämna mellanrum. Hundratals fall har dokumenterats och följderna har varit påtagliga. Flera båtar har förlorat sin styrförmåga och minst sju har skadats så allvarligt att de sjunkit, vilket tvingat besättningsmedlemmarna att söka skydd i livflottar. Trots de dramatiska händelserna har dock inga allvarliga personskador rapporterats, och späckhuggarna har aldrig attackerat någon människa direkt.

Så sent som förra veckan angreps totalt fem båtar norr om Spanien. En svenskflaggad segelbåt fick sitt roder förstört och ytterligare en båt förliste i samband med attackerna. Händelserna har väckt oro bland båtägare och seglare i området, och frågan har uppstått om beteendet kan sprida sig till andra delar av Europa.

En fråga som särskilt intresserar svenska seglare är om den grupp späckhuggare som sedan ungefär femton år tillbaka har börjat tillbringa somrarna vid den svenska västkusten skulle kunna börja uppvisa samma beteende.

Renaud de Stephanis, en spansk forskare som har studerat späckhuggares beteenden och sociala strukturer sedan mitten av 1990-talet, avfärdar dock sådana farhågor. Han ser det som fullkomligt osannolikt att beteendet skulle sprida sig till svenska vatten.

Späckhuggare är mycket intelligenta och sociala djur som lever i täta grupper. De kan utveckla besynnerliga vanor och beteenden i samspelet med varandra, vanor som sedan förs vidare inom gruppen genom en form av kulturell inlärning. Men de Stephanis förklarar att den iberiska populationen som rammar båtar inte har någon kontakt med de späckhuggare som finns vid Sveriges kust.

De olika populationerna livnär sig på olika sätt och har inget kulturellt utbyte med varandra. Den svenska populationen, som består av cirka åtta individer, följer makrillens vandring och har helt andra jaktmetoder och vanor än sina artfränder i söder.

De Stephanis understryker också att de iberiska späckhuggarna med all sannolikhet inte är ute efter att orsaka allvarlig skada. Som skickliga rovdjur som väger flera ton skulle de lätt kunna förstöra en båt helt om de verkligen ville.

Den förklaring som de flesta forskare har enats om är att beteendet är en slags lek eller ett sätt för de yngre individerna att visa upp sig för varandra. Det är främst unga späckhuggare som ger sig på båtarna, men eftersom de är starka och tunga blir konsekvenserna dramatiska för dem som befinner sig ombord.

Forskaren berättar om en annan, mer fredlig upplevelse han hade för en tid sedan utanför Tarifa i södra Spanien. Han befann sig med forskargruppens båt mitt bland en grupp späckhuggare när en av de äldre honorna plötsligt började simma rakt mot honom vid ytan. Hon bar med sig en stor tonfisk på uppskattningsvis två hundra kilo, som hon släppte precis nedanför honom i vattnet. Efter ett tag tittade hon på honom och simmade sedan i väg med fisken igen.

Denna typ av beteende, där späckhuggare verkar vilja visa upp sitt byte för människor, har rapporterats vid ett antal tillfällen på olika håll i världen. Nyligen publicerades en vetenskaplig artikel av forskare från Kanada, Nya Zeeland och Mexiko som beskriver totalt 34 fall där späckhuggare närmat sig människor och visat upp allt från rockor och sjöfåglar till sälar och bitar av en gråval.

De Stephanis tolkar det som ett försök till kommunikation som människor inte helt förstår. Han beskriver det som en magisk känsla att inse att man möter ett tänkande djur som på något sätt söker kontakt.

För svenska båtägare som möter späckhuggare i inhemska vatten är hans råd tydliga: ta det lugnt och njut av ögonblicket. Var inte rädd, för de kommer inte att göra dig illa. Men om en späckhuggare skulle lämna fram en fisk, ta inte upp den, eftersom det är oklart om det är en gåva eller något djuren bara vill visa.

För seglare i de drabbade områdena längs Spaniens och Portugals kust har forskarnas råd ändrats över tid. Tidigare rekommenderades seglare att stoppa båten om de mötte späckhuggare, men utvärderingar visar att detta leder till större skador.

I stället rekommenderas seglare att följa rapportering om förekomst och undvika områden där späckhuggarna befinner sig, att hålla sig nära land på djup inte större än trettio meter, och att inte stanna om de ser späckhuggare utan i stället hålla stadig kurs mot säkrare områden.

Späckhuggaren är ett däggdjur och den största arten i delfinfamiljen. De kan bli mellan fem och tio meter långa och väga upp till åtta ton. De är kända för sin intelligens och sitt komplexa sociala liv, där de ofta lever i matriarkat med en hona som ledare över en grupp på cirka tio medlemmar.

Beståndet av späckhuggare utanför Spaniens och Portugals kust bedöms vara kritiskt hotat, vilket gör situationen ännu mer känslig. Forskare betonar vikten av att inte skada djuren och att inte använda ljudavskräckande metoder, eftersom späckhuggarna snabbt lär sig att genomskåda sådana trick.