Karin Eriksson: Nu får norska folket försöka blunda för bonusprinsen

USA:s president Donald Trump har meddelat att han inte kommer att närvara vid kung Haralds begravning på onsdagen. Orsaken är Republikanernas konvent i Dallas, som kolliderar med ceremonin i Oslo. Även om det formella skälet är schemaprioriteringar, finns det sannolikt en viss lättnad i Norge över att den amerikanske presidenten uteblir – inte minst med tanke på det omfattande säkerhetspådrag som ett presidentbesök skulle ha inneburit.

Men det finns också en annan aspekt. Gästlistan innehåller redan namn som väcker uppmärksamhet av mindre smickrande skäl. Däribland Marius Borg Høiby, den så kallade bonusprinsen, som i juni dömdes till fyra års fängelse för våldtäkt, våld i nära relation, misshandel och grovt narkotikabrott. Även hans mor, Norges nya drottning Mette-Marit, har figurerat i sammanhang som väckt frågor, inte minst hennes tidigare kontakter med den dömde sexbrottslingen Jeffrey Epstein.

För många norrmän är detta en tid av sorg och eftertanke. Blomsterhavet utanför slottet och de långa köerna av människor som vill ta farväl av kungen vittnar om ett folk som sörjer en älskad monark. Till och med ledaren för det socialistiska partiet Rødt har uttryckt respekt för den avlidne kungen, vilket säger en del om den position Harald intagit i det norska samhället. Han har gått till historien som en symbol för en öppen och inkluderande patriotism – en som förenade snarare än skilde.

Många har under de senaste veckorna påmints om hans tal i Slottsparken i Oslo för tio år sedan. Då slog han fast att norrmän är tjejer som älskar tjejer, killar som älskar killar, och människor som tror på Gud, Allah eller ingenting alls. Budskapet var tydligt: trots alla skillnader utgör det norska folket ett enda folk. Det var 2016, vid en tidpunkt då debatterna i Sverige om svenskhet och svenska värderingar var både komplicerade och polariserade. Kung Harald behövde inte tala om flaggor eller blod och jord – hans auktoritet var ärvd, men hans ställning byggde på en öppenhet som talade till medborgarskapet, inte till härstamningen.

Det fina och inkluderande i detta har dock komplicerats av familjebanden. Marius Borg Høiby, som är drottning Mette-Marit son från ett tidigare förhållande, har varit en central och problematisk figur i kungahusets offentliga liv. Domen mot honom har överklagats och han lever för närvarande med fotboja i ett annex på Skaugum – kronprinsresidenset där kung Harald själv föddes i februari 1937.

Förra veckan deltog Borg Høiby i processionen när kistan bars till Slottskapellet. Det väckte starka reaktioner, framför allt utanför Norges gränser. Danska Ekstra Bladets hovexpert Trine Villemann uttryckte det skarpt: ”Signalen är chockerande, men otvetydig: Den norska kungafamiljen är likgiltig inför offren.” Norska hovexperter har å sin sida varit betydligt mer återhållsamma i sina kommentarer.

Under ytan pågår emellertid en debatt om mediebevakningen. Den norska mediekritikern Anki Gerhardsen, redaktör för debattarenan Lytring, har ifrågasatt var gränsen går mellan personkult och relevant rapportering. Hon har berättat för Aftenposten att hon reagerade starkt på ett inslag i NRK om hur barn bör hantera sorgen efter kungens död. Medieprofessorn Kristin Skare Orgeret beskriver det som ett slags undantagstillstånd i medierna – men påminner om att det inte varar för evigt.

En färsk opinionsundersökning från Dagbladet visar att en betydande del av norrmännen är tveksamma till Mette-Marit som drottning. 37,8 procent anser inte att hon är lämplig för uppdraget, medan 35,8 procent tror att hon kommer att klara det ganska eller mycket bra. Det innebär att fler är emot än för. Många frågor kvarstår också kring kronprinsparets agerande i samband med bonusprinsens härva, och Epsteinkopplingen fortsätter att vara ett öppet sår.

Kungafamiljens valspråk i Norge lyder ”Allt för Norge”. Under landssorgen tycks det inofficiella mantrat vara ”allt har sin tid”. På onsdagen kommer Borg Høibys närvaro att vara en påminnelse om att verkligheten inte alltid är lika enkel som ceremonin. Ett törne bland rosorna – och en ton i psalmsången som är svår att ignorera.