Nathan Shachar: USA:s tabu mot Hamaskontakter brutet

Diplomatiskt paradigmskifte: Vita huset bryter decenniegammal princip när samtal med Hamas inleds

Under närmare tre decennier har en tydlig princip präglat USA:s utrikespolitik: ingen direktkontakt med den palestinska islamiströrelsen Hamas. Den hållningen etablerades redan 1995, då president Bill Clinton formellt förbjöd alla ekonomiska och diplomatiska förbindelser med organisationen. Förbudet kom som ett direkt svar på Hamas så kallade självmordsattacker mot israeliska civila, vilka inleddes året innan med syfte att underminera Osloavtalet och den framväxande fredsprocessen. I praktiken innebar detta att alla amerikanska kontakter med Hamas under lång tid skedde indirekt, via medlare som Qatar och Egypten.

Den ordningen rubbades dock på våren 2025. I ett drag som markerade ett tydligt brott mot rådande doktrin skickade president Donald Trump sin särskilda sändebud för gisslanfrågor, Adam Boehler, till Doha. Där höll han direkta överläggningar med Hamas representanter, däribland rörelsens högste ledare Khalil al-Haya. Enligt uppgifter till medier kretsade samtalen kring möjligheten att frigiva israeliska gisslan som hållits fångna i Gaza sedan terrorattacken den 7 oktober 2023. Förhandlingarna skedde utan att Israel var part i rummet, vilket ytterligare underströk hur mycket spelplanen hade förändrats.

UPPRÄTTELSER VÄCKER FRÅGOR I ISRAEL

När nyheten om de direkta kontakterna nådde Jerusalem utlöste den en politisk brand. Kritiker menade att USA genom att tala direkt med Hamas legitimerade en organisation som klassats som terrorstämplad, inte bara av Israel utan även av EU och flera andra västländer. Försvaret från Vita huset lät inte vänta på sig. Boehler själv kommenterade saken med ett tydligt budskap: ”Mitt jobb är inte att tala med de goda”, sade han, och tillade att män som tar civila som gisslan knappast kan räknas till den kategorin. Samtidigt påpekade han att en vägran att samtala med motparten vore att agera som ett barn. ”Vi har problem att lösa, och då kan man inte välja vem man talar med”, resonerade han.

Den israeliska reaktionen lät dock inte vänta på sig. Premiärminister Benjamin Netanyahu, som historiskt varit försiktig med att öppet kritisera Trump, valde denna gång att tiga i första taget. I stället var det hans närmaste man, Ron Dermer, som fick agera budbärare. Enligt källor ska Dermer i ett telefonsamtal ha gett Boehler en ovettig uppsträckning och tydliggjort Israels missnöje med att samtal med Hamas fördes utanför etablerade kanaler. Att tonläget var hårt råder ingen tvekan om, men frågan är vilken reell påverkan det haft på den faktiska maktbalansen.

TRUMPS NÄRA MEDARBETARE I DIREKTKONTAKT

Det var emellertid inte enbart via formella kanaler som Vita huset etablerade kontakt med Hamas. Redan under hösten 2024, i samband med de febrila ansträngningarna att nå en vapenvila, användes inofficiella kanaler. Trump skickade då bland annat sin förtrogne Steve Witkoff, fastighetsmagnat och Mellanösternsändebud, samt sin svärson Jared Kushner för att tala direkt med Khalil al-Haya. Enligt uppgifter ska mötena ha ägt rum i Egypten och kretsat kring en bredare överenskommelse. Vid dessa tillfällen fanns även höga representanter för Turkiet och Qatar på plats, medan Israel saknades helt.

Att Trumps innersta krets, bestående av personer utan formell diplomatisk bakgrund, tog på sig rollen som förhandlare med en terrorstämplad organisation markerar en ny era i amerikansk mellanösternpolitik. För Israel innebär utvecklingen en besvärande situation. Å ena sidan är man beroende av USA:s stöd, både militärt och diplomatiskt. Å andra sidan tvingas man nu se på när dess viktigaste allierade bryter mot en princip som Israel självt varit pådrivande för att upprätthålla.

FRUKTAN FÖR ETT FÖRSVAGAT ISRAELISKT INFLYTANDE

Bakom den israeliska ilskan ligger också en djupare oro. Att Washington nu talar direkt med Hamas, och därmed i praktiken behandlar rörelsen som en samtalspartner med vilken man kan göra upp, minskar Israels inflytande över den egna säkerhetssituationen. Man fruktar att en överenskommelse kan nås som gynnar Hamas politiskt, utan att Israels säkerhetsintressen fullt ut beaktas. Samtidigt riskerar Netanyahu att framstå som försvagad inför en inhemsk opinion som redan är hårt prövad efter den 7 oktober.

Frågan är emellertid om protesterna från Jerusalem har någon reell effekt i praktiken. I Washington tycks man resonera att det pragmatiska målet – att frigiva gisslan och stabilisera regionen – väger tyngre än principiella invändningar. Genom att tala direkt med alla parter, även de mest svårhanterliga, hoppas administrationen kunna bryta dödlägen som tidigare medlingsförsök misslyckats med. Hur detta påverkar den bredare regionala dynamiken återstår att se, men en sak är tydlig: den ordning som rådt sedan mitten av 1990-talet är nu definitivt bruten, och konsekvenserna av det kommer att märkas under lång tid framöver.