PKK-ledare: Vi behåller våra vapen tills Öcalan är frisläppt

Besvikelsen inom PKK och bland dess anhängare växer allt tydligare i takt med att fredsprocessen med Turkiet har kört fast. Cemil Bayik, en av rörelsens centrala ledare, säger att PKK inte kommer att lägga ner sina vapen så länge Abdullah Öcalan inte är fri.

– Vi litar inte på den turkiska staten och vi kommer inte att göra oss av med våra vapen förrän ”Apo” är fri, säger Bayik, som tillsammans med Öcalan inledde det väpnade upproret mot Turkiet 1984.

Bakgrunden är den process som inleddes i februari 2025, efter att Öcalan uppmanat PKK att lägga ned vapnen. Uppmaningen följde på signaler från den turkiska regimen om långtgående eftergifter. PKK utlyste vapenvila och det turkiska flygvapnet upphörde med sina attacker mot gerillans högkvarter i Qandilbergen, som ligger utmed gränsen mellan Irak och Iran. I planen ingick att vissa PKK-medlemmar skulle få amnesti och tillåtas verka politiskt i Turkiet. Vidare skulle författningen ändras så att turkiska och kurdiska medborgare likställs.

Ännu har inga av dessa löften infriats. Öcalan förblir fånge på ön Imrali i Marmarasundet, där han har suttit sedan 1999. Bayiks uttalanden speglar en utbredd besvikelse inom PKK och hos många kurder i Turkiet över att den turkiska sidan inte har visat samma vilja att genomföra uppgörelsen som den som krävdes av gerillan.

PKK, Kurdistans arbetarparti, grundades i slutet av 1970-talet och har sedan 1984 fört väpnad kamp mot den turkiska staten. Konflikten har krävt tiotusentals människoliv och har under lång tid präglat sydöstra Turkiet. PKK är terrorstämplad av Turkiet, EU och USA, men rörelsen har fortsatt stöd bland delar av den kurdiska befolkningen. Med tiden har konflikten även dragit in grannländerna Irak och Syrien, eftersom gerillan har opererat från bergsområden vid gränserna.

Fredsprocessen 2025 kom dessutom från ett oväntat håll. Initiativet togs inte av president Recep Tayyip Erdogans regering utan av Devlet Bahçeli, ledare för det högerextrema nationalistpartiet MHP, som är Erdogans viktigaste politiska partner. Bahçeli argumenterade att Turkiet måste göra upp med PKK för att i stället rikta alla militära och politiska resurser mot Israel, som han menade utmanade Turkiets ställning i Syrien.

Kurderna utgör en betydande minoritet i Turkiet, uppskattningsvis mellan 15 och 20 procent av befolkningen, men en självständig kurdisk rörelse har länge betraktats som ett hot mot statens enhet. För Erdogans regering har stödet från MHP varit avgörande för att behålla sin politiska majoritet, vilket också förklarar varför Bahçelis utspel fick sådan genomslagskraft.

Sedan dess har den regionala situationen ändrats i Ankaras favör. Turkiet och dess allierade i Damaskus har, med USA:s samtycke, avvecklat den kurdiska de facto-staten Rojava i norra Syrien. Rojava byggdes upp av kurdiska styrkor med stöd av USA i kampen mot IS och betraktades länge som ett framgångsrikt exempel på kurdiskt självstyre. För Turkiet har administrationen i stället setts som en förlängning av PKK. Att den nu har försvagats gör att regimen har mindre bråttom att fullfölja de löften som gavs till Öcalan och PKK. Samtidigt framstår det israeliska hotet, som Bahçeli pekade på, i dag som mindre överhängande ur ett turkiskt perspektiv.

Inrikespolitiska överväganden spelar också in. Erdogan väntas söka en tredje presidentperiod 2028, och en alltför mjuk linje mot PKK kan bli ett vapen för nationalistiska motståndare i valkampanjen. Risken att framstå som svag mot kurdisk separatism väger tungt, särskilt i ett läge där opinionen har blivit alltmer nationalistisk. Det förklarar sannolikt varför Ankara inte brådskar med amnesti, grundlagsändringar eller andra eftergifter.

Abdullah Öcalan greps i Kenya 1999 av turkiska agenter och dömdes samma år till döden. Straffet verkställdes aldrig, men han har hållits strikt isolerad på Imrali, förutom under perioder då fredsförhandlingar krävde hans medverkan. I den pågående processen har han tillåtits ta emot besök från folkvalda i det prokurdiska vänsterpartiet DEM, som har fungerat som medlare. Partiets grundare och centralfigur Selahattin Demirtas har suttit fängslad i tio år, något som ytterligare visar hur svårt det har varit att omvandla fredsprocessens löften till verklighet.

Frågan är om den senaste fredsprocessen blir ett undantag eller ännu ett kapitel i en lång rad brutna överenskommelser. Bayiks besked tyder på att PKK inte är beredd att ge upp sina vapen utan påtagliga politiska framsteg. Tills vidare blir Öcalans frihet den avgörande frågan.