Sandra Stiskalo: Var Charles verkligen så hjärtlös mot Diana?

Det är en tragisk ironi att prinsessan Diana, som delade namn med jaktens och de vilda djurens gudinna, själv blev jagat villebråd. På flykt undan paparazzifotografer kraschade hennes svarta Mercedes natten till den 31 augusti 1997 i en vägtunnel i Paris. Hennes död utlöste en chockvåg över Storbritannien, och en miljon människor följde kistans väg från Kensington Palace till Westminster Abbey, där hon begravdes.

När hennes bror Charles Spencer avslutat sina kärleksfulla minnesord hördes applåderna från folkmassan ända in i kyrkan. Men talet innehöll också en tydlig markering. Brodern försäkrade Diana att blodsförvanterna skulle sörja för hennes unga söner, så att deras själar inte bara skulle ”dränkas av plikt och tradition utan kunna sjunga fritt”. Därmed ställde han adelsfamiljen Spencer mot den pliktbundna kungafamiljen Windsor.

Nu, nästan tre decennier senare, har den sprickan antagit avgrundsdjupa proportioner. Charles Spencer har utkommit med memoarerna ”Svanesång. Min syster Diana”, där han bland annat skriver att kvällstidningsjournalister ”dväljs i illviljans grumliga träsk”. Boken har sålts till ett tjugotal länder och publiceras i följetongsform i Daily Mail. På svenska utkommer den redan till helgen.

Några dräpande avsnitt har dominerat nyhetsveckan. Spencer hävdar att kung Charles, då kronprins, redan under förlovningstiden kommenterade Dianas vikt, ignorerade henne på fester och sade att han inte älskade henne. Efter dödsbeskedet ska Charles ha ringt Spencer och låtit ”muntert uppsluppen – som en lottovinnare”. Spencer tolkar det som att Dianas död var ett frihetsbesked för prinsen, som gjorde det möjligt för honom att gifta sig med Camilla Parker-Bowles.

Spencer återger också ett telefonsamtal där han motsatte sig att de 12- och 15-åriga prinsarna Harry och William skulle gå bakom kistan genom London. Charles ska då ha vääst: ”Var så säker. Snart nog har vi glömt henne.” Scenerna tecknar en bild av en hjärtlös blivande monark, men den bilden ifrågasätts nu från officiellt håll.

Den brittiska kungafamiljen kommenterar som regel inte skriverier. Men kung Charles har under sina fyra år på tronen gjort flera undantag. Nyligen tillbakavisade han Spencers framställning genom ett uttalande från Buckingham Palace. Där står att hans majestät är medveten om att smärtan vid förlusten av ett syskon kan grumla förnuftet, påverka omdömet och färga minnen som andra inte delar. Uttalandet är en tydlig markering mot Spencer, men om kung Charles verkligen uttryckte sig som påstått lär vi aldrig få någon klarhet i.

Att människor, särskilt inom familjer, säger saker i affekt är väl känt. De flesta slipper dock se sina privata utbrott och illa valda ord i tryck. Många har därför frågat sig varför Charles Spencer, så långt efter systerns död, skriver så svavelosande om sin ex-svåger. Pengar har lyfts fram som en tänkbar drivkraft. Spencer har sju barn och tre kostsamma skilsmässor bakom sig, och renoveringen av familjens 1500-talsgods Althorp House med 90 rum har knappast varit billig. Att det finns miljoner att hämta på boken är uppenbart.

Med omisskännlig kärlek talar Charles Spencer i tv och tidningar om sin äldre syster. Ändå framkallar alltsammans – boken, medieframträdandena, kungahusets högfärdiga svar – ett lätt obehag. Prinsessan Dianas liv och död förblir ett slagfält i en obarmhärtig offentlighet. Brodern Charles Spencer bidrar i högsta grad till det.

Prinsessan Diana föddes 1961 som yngsta dotter till den åttonde earlen Spencer. Hon gifte sig 1981 med kung Charles III, då kronprins, och fick sönerna William och Harry. Hon engagerade sig i flera välgörenhetsorganisationer och för aidssjuka. Efter mediespekulationer tillkännagav dåvarande premiärministern John Major 1992 att kronprinsparet skulle separera, och skilsmässan gick igenom 1996. Diana dog i en bilolycka i Paris tillsammans med Dodi Fayed och deras chaufför.