Svensk industri sårbar vid kris eller krig

Sveriges industri har visat sig stark och konkurrenskraftig under normala förhållanden, men när krisen slår till råder det osäkerhet om beredskapen. Enligt Pia Sandvik, verkställande direktör för branschorganisationen Teknikföretagen, saknas tydliga direktiv om vad som förväntas av näringslivet om landet skulle drabbas av krig eller en allvarlig kris.

Teknikföretagen representerar omkring 4 500 företag, däribland tunga industriaktörer som lastbilstillverkarna Volvo och Scania. I en ny rapport från organisationen lyfts två betydande problemområden fram som hotar både den nationella säkerheten och industrins långsiktiga konkurrenskraft.

Det första problemet handlar om bristande kommunikation och otydliga förväntningar från statens sida. Enligt Sandvik är det oklart vilken roll industrin förväntas ta vid en allvarlig samhällskris eller i händelse av krig. Svenska staten betonar gärna industrins viktiga funktion i krislägen, men konkreta riktlinjer saknas.

En central fråga är huruvida företag som i dag tillverkar kommersiella produkter, exempelvis lastbilar, skulle förväntas ställa om sin produktion till försvarsmateriel eller andra kritiska varor. Det är också oklart om industrin bör bygga upp strategiska lager av viktiga komponenter och råvaror, något som står i stark kontrast till dagens produktionsmodeller.

Modern tillverkningsindustri arbetar nämligen med extremt korta ledtider och minimala lager för att optimera kostnader och effektivitet. Detta system, som fungerar väl under stabila förhållanden, blir sårbara när störningar uppstår. Dessutom råder det ovisshet kring personalfrågor i kristid: vilka anställda ska fortsätta arbeta i produktionen och vilka ska kallas in till totalförsvaret?

Det andra stora problemområdet som rapporten identifierar är den bristfälliga infrastrukturen. Sveriges vägnät, järnvägar och hamnar fungerar redan i dag som flaskhalsar för exporten, och situationen skulle förvärras dramatiskt vid en större kris eller ett väpnat angrepp.

Många vägar klarar inte de tunga transporter som modern industri är beroende av. Om en kritisk transportled slås ut, antingen genom krigshandlingar eller naturkatastrofer, kan konsekvenserna bli omfattande för både försörjningsberedskap och exportförmåga.

Sandvik pekar på konkreta exempel från olika delar av landet. I södra Sverige utgör färjeförbindelsen för tåg mellan Trelleborg och tyska Rostock en betydande flaskhals. I norr är situationen minst lika problematisk med kapacitetsbrist på Malmbanan, som är avgörande för malmexporten från gruvindustrin, samt på Ostkustbanan mellan Gävle och Sundsvall och på stambanan som löper genom landet.

Översvämningarna i Västernorrland hösten 2025 illustrerade tydligt sårbarheten i systemet. När stambanan till och från norra Sverige skars av fick godstransporter stora svårigheter att hitta alternativa vägar eller transportsätt. Händelsen visade hur beroende landet är av enskilda transportleder och hur begränsade reservalternativen är.

Trots dessa strukturella problem har svensk industri visat handlingskraft och anpassningsförmåga vid tidigare störningar. När Suezkanalen stängdes lyckades företagen relativt snabbt hitta alternativa sjövägar. Under coronapandemin ställde stora tillverkare som vitvaruföretaget Electrolux och hygienföretaget Essity snabbt om delar av sin produktion till skyddsutrustning och andra kritiska produkter.

Men transportfrågan kvarstår som det största bekymret. Flera av Teknikföretagens medlemsföretag rapporterar om akut stress kopplad till begränsningarna i hamnar och på järnvägsnätet. Ett konkret exempel är Hitachi Energy i Ludvika, som tillverkar stora krafttransformatorer. Företaget har endast en transportväg för sina tunga produkter – järnvägen till Norrköpings hamn – och den är så hårt belastad att stora transporter endast kan genomföras under helger och nätter.

Sandvik är tydlig med vad som krävs framöver. För att säkra industrins konkurrenskraft och Sveriges totala försvarsberedskap måste omfattande investeringar göras i infrastrukturen. Malmbanan och stambanan måste förstärkas och få ökad kapacitet. Dessutom behövs bättre öst-västliga förbindelser, något som historiskt inte prioriterats men som skulle bli avgörande i en krissituation.

Förutom infrastrukturen lyfter hon även fram energiförsörjningen som en kritisk faktor för industrins framtida förmåga att fungera både i fred och krig. Enligt Sandvik borde dessa problem ha åtgärdats för länge sedan, men nu är det dags att sätta större fokus på frågorna – både för den nationella säkerheten och för att svensk industri ska kunna fortsätta vara konkurrenskraftig på den globala marknaden.