Den europeiska klimatpolitiken står inför en avgörande prövning när EU-ledarna samlas för COP30-förhandlingarna. Vad som tidigare var en enad front i klimatarbetet har nu förvandlats till en splittrad union där ambitiösa klimatmål ersätts av kompromisser och urvattnade löften.
Under det senaste decenniet har EU positionerat sig som global ledare i klimatfrågor. Unionen har drivit en ambitiös politik med målet att minska koldioxidutsläppen och påskynda omställningen till förnybara energikällor. EU:s gröna giv har ansetts vara ett föredöme för hur industrialiserade ekonomier kan ställa om till en hållbar framtid.
Men nu blåser nya politiska vindar över Europa. Den högerpopulistiska vågen som svept över kontinenten har förändrat det politiska landskapet och därmed även förutsättningarna för klimatarbetet. I flera medlemsländer har partier som tidigare ifrågasatt klimatåtgärder fått ökat inflytande, vilket påverkar hela unionens klimatpolitik.
Splittringen inom EU är nu påtaglig. Länder som tidigare stått i frontlinjen för klimatarbetet möter nu motstånd från medlemsstater där ekonomiska intressen och kortsiktiga politiska vinster prioriteras framför långsiktiga klimatmål. Detta skapar en situation där minsta gemensamma nämnare blir utgångspunkten för förhandlingarna.
När EU-ledarna nu kommer till COP30 sker det med försvagade positioner. De ambitiösa klimatmålen har i många fall ersatts av vaga formuleringar och urvattnade kompromisser. Detta försvårar inte bara EU:s interna klimatarbete utan undergräver även unionens trovärdighet på den internationella arenan.
Särskilt oroande är att EU:s förändrade hållning kommer vid en kritisk tidpunkt i det globala klimatarbetet. Vetenskapliga rapporter visar att tiden för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader snabbt rinner ut. Samtidigt ökar utsläppen i många delar av världen, och de senaste årens extremväder har gett en försmak av vad ett förändrat klimat innebär.
För demokratier världen över är klimatkrisen en existentiell utmaning. Demokratiska system bygger på förmågan att hantera komplexa problem genom kompromisser och långsiktigt ansvarstagande. Om demokratierna misslyckas med att hantera klimatkrisen hotas inte bara miljön utan även de demokratiska systemen själva.
Utmaningen är särskilt stor eftersom klimatomställningen kräver omfattande förändringar som påverkar ekonomi, infrastruktur och människors vardagsliv. Detta skapar utrymme för politiska krafter som erbjuder enkla lösningar eller förnekar problemets allvar. När kortsiktiga ekonomiska intressen ställs mot långsiktiga klimatmål tenderar de förra ofta att prioriteras i den politiska debatten.
EU:s försvagade position på klimatområdet får även globala konsekvenser. När unionen tidigare kunde driva på andra stora ekonomier att höja sina ambitioner, riskerar den nu att hamna på efterkälken. Detta skapar ett vakuum i det globala ledarskapet som andra aktörer kan fylla – men inte nödvändigtvis med samma klimatambitioner.
Särskilt oroande är att EU:s reträtt sker samtidigt som klimatförändringarnas effekter blir alltmer påtagliga. Extremväder, torka och översvämningar drabbar redan nu människor i och utanför Europa. De mest utsatta är ofta de med minst resurser, vilket förstärker redan existerande ojämlikheter.
För att återta sin ledande position i klimatfrågan behöver EU återfinna sin gemensamma vision. Detta kräver att medlemsländerna ser bortom kortsiktiga nationella intressen och återigen prioriterar det gemensamma klimatarbetet. Det förutsätter också en politik som tar hänsyn till social rättvisa och ekonomisk utveckling parallellt med klimatomställningen.
Demokratiernas förmåga att hantera klimatkrisen är avgörande för deras överlevnad. Om demokratiska system inte kan leverera hållbara lösningar på vår tids största utmaning, riskerar de att förlora sin legitimitet. Detta öppnar för auktoritära alternativ som lovar ordning och säkerhet i en alltmer osäker värld.
När EU-ledarna nu tar plats vid förhandlingsbordet under COP30 handlar det därför om mer än klimatet. Det handlar om demokratins framtid och Europas roll i en värld under förändring. Frågan är om unionen kan återfinna sin gemensamma kraft och återta sin roll som förebild i den globala klimatpolitiken.
12 kommentarer
Populism är en kraft att räkna med. Men är det verkligen orsaken till splittringen inom EU?
Viktiga frågor ställs, men senare partier har inte alltid fakta på sin sida.
En svag EU försvagar även det globala klimatarbetet. Låt hoppet inte svika oss.
Det är viktigt att ha realistiska förväntningar inför COP30. Ännu viktigare är att kontinuitet och långsiktighet råder.
Samtal är viktigt, men handling måste följa.
Riktigt intressant att se hur EU:s position i klimatfrågan utvecklas. Hoppas att en gemensam lösning hittas på COP30.
Ja, det vore tragiskt om EU förlorar sin ledande roll i klimatarbetet.
En stark EU behövs för att driva klimatomställningen. Det är viktigt att alla medlemsstater tar sitt ansvar.
Det verkar som om ekonomiska intressen väger tyngre än klimatåtgärder i flera länder. Det är oroväckande.
En splittrad EU gör det svårt att driva effektiv klimatpolitik. Hoppas att samstämmigheten återställs.
Den tidigare enheten inom EU var en stark symbol. Nu är det ett annat klimat som råder.
Klimatförändringar kräver enad styrka, inte bara i ord utan också i handling.