Klimatförändringar bakom dödliga lervågen

En förödande lervåg i Nepal i slutet av augusti kan inte skyllas på en enda väderhändelse. Det visar en analys från forskarnätverket World Weather Attribution (WWA) tillsammans med glaciologer. Katastrofen uppstod när klimatrelaterade förändringar kombinerades med en berggrund som redan hade försvagats av den kraftiga jordbävningen 2015.

WWA är ett internationellt nätverk av klimatforskare som arbetar med att snabbt analysera kopplingen mellan extremväder och mänskligt orsakad klimatförändring. I den aktuella studien har forskarna gått igenom händelseförloppet kring lervågen och de geologiska förhållandena i det drabbade området. Deras slutsats är att flera faktorer samverkade. Ingen av dem kan ensam förklara katastrofens omfattning.

En av de viktigaste pusselbitarna är jordbävningen 2015, som skakade om Nepal och skapade sprickor i bergmassan. Enligt forskarna kan skalvet ha försvagat berget i området, även om den exakta betydelsen är svår att beräkna.

– Vi kan inte exakt storleksbedöma vilken roll jordbävningen spelade, men den kan ha försvagat bergmassan, säger Walter Immerzeel, forskare inom bergshydrologi, klimatförändringar och jordbruk med särskilt fokus på Himalaya.

Minst lika viktig är den smältande permafrosten. Raset inträffade i en övergångszon där permafrosten är särskilt känslig för uppvärmning. När frusna sprickor i berggrunden tinar minskar bergets hållfasthet, och samtidigt kan mer vatten tränga ner i sluttningen. På så sätt skapas förutsättningar för destabilisering.

De senaste decennierna har uppvärmningen i höga bergsområden gått betydligt snabbare än genomsnittet globalt. I det aktuella området har de årliga medeltemperaturerna stigit med cirka två grader. Det har lett till fler upprepade frys- och smältcykler, där vatten fryser till is och sedan tinar igen. Det gör att sprickor i berget vidgas och utsätts för påfrestningar.

Även glaciärerna i regionen har påverkats tydligt. Sedan 2000 har de i genomsnitt blivit ungefär en halv meter tunnare per år. Den glaciär som låg nära den rasade sluttningen har dragit sig tillbaka med mer än 300 meter mellan 2010 och 2026. Enligt forskarna är just den glaciären viktig eftersom den i grunden fungerar som ett stöd för den branta bergväggen.

När glaciären drar sig tillbaka minskar trycket mot berget och sluttningen kan bli instabil. Dessutom föll det ovanligt mycket snö i oktober och november året före raset. Den rikliga snömängden gav i sin tur mer smältvatten än normalt. Tillsammans med den upptinade permafrosten bidrog det till att göra marken mättad och rörelsen kraftigare.

Forskarna understryker att det är svårt att peka ut en enskild faktor som avgörande för händelsens omfattning. Ändå menar de att den mänskliga påverkan på klimatet är tydlig närvarande. En varmare atmosfär kan hålla mer fukt, och i höga bergsområden märks uppvärmningen extra starkt.

Klimatologen Friederike Otto, chef för WWA, är tydlig i sin slutsats.

– Det råder absolut ingen tvekan om att den av människan orsakade klimatförändringen bidragit till att skapa förutsättningarna för katastrofen, genom att permafrosten tinat upp, glaciärerna blivit tunnare och nederbörden i större utsträckning består av regn i stället för snö, säger hon.

Katastrofen i Nepal visar hur sårbara befolkningar i höga bergsområden är när flera processer samverkar. Nepal ligger i en seismiskt aktiv zon, och landet har samtidigt några av världens mest utsatta högbergsmiljöer. Kombinationen av jordbävningar, branta sluttningar, smältande glaciärer och förändrade nederbördsmönster gör regionen särskilt utsatt.

Liknande händelser kan bli vanligare i takt med att temperaturen fortsätter att stiga. Forskare har länge varnat för att Himalayas glaciärer och permafrost befinner sig i ett kritiskt tillstånd. Den här analysen bekräftar att riskerna är verkliga och att klimatförändringarna inte längre bara är en framtidsfråga i världens höga bergskedjor.