Klimatmötet COP29 i Baku, Azerbajdzjan, avslutades nyligen med blandade känslor. Mötet som hölls tidigt på morgonen, där ordföranden Mukhtar Babayev slog klubban, utlöste initialt jubel från åhörarna, som upplevde att en överenskommelse var nådd. Men stämningen vände snabbt när Indiens delegat, Chandni Raina, kritiserade både processen och resultaten, och hävdade att överenskommelsen bara var en ”optisk illusion”. Protesterna från EU:s klimatkommissionär Wopke Hoekstra, där publiken hostade i missnöje, visade på det starka motståndet mot de fattiga ländernas oförmåga att nå tillfredsställande klimatstöd. Trots ett löfte om 300 miljarder dollar årligen i klimatstöd till 2035, vilket är en ökning från dagens 100 miljarder, är det fortfarande långt ifrån de 1 000 miljarder per år som de fattiga länderna behöver för att hantera klimatförändringar.

Världen står inför en klimatkris, och detta krävde omedelbara åtgärder, men mötet resulterade i att man steg tillbaka snarare än framåt. Aktiviteter som public transportsystem eller tidiga varningssystem för extremväder är nödvändiga investeringar för att skydda de mest sårbara samhällena. Men under COP29 tycktes ingen av de viktiga beslutande makten ta dessa behov på allvar, och detta skapat en djup klyfta mellan rika och fattiga länder. Det rådande internationella klimatlandskapet visade sig leda till ett misslyckande i att begränsa koldioxidutsläpp, särskilt mitt under en tid präglad av rekordhöga temperaturer och extremväder.

Dessutom var ledarskapet under COP29 kraftigt ifrågasatt. USA:s rappresentant sågs som en ”lam anka” av många observatörer på grund av de geopolitiska spänningarna och den förestående presidentbytet i USA, vilket bidrog till ett svalt engagemang från flera världsledare. Alarmerande konflikter såväl som den prioriterade inriktningen på inrikespolitiska frågor visade att många beslutande aktörer saknade viljan att agera i det akuta behovet av klimatåtgärder. Vidare skeptiska reaktioner från aktivister och delegater vid mötet störde de formella diskussionerna och underströk det ökande missnöjet med att klimatförhandlingarna fortfarande ligger efter i förhållande till den reella krisen.

Det mest alarmerande av allt är den gapande klyftan mellan klimatdelegaterna, som diskuterade i luftkonditionerade konferensanläggningar, och verkligheten för människor som drabbas hårdast av klimatkrisens effekter. Delegater från länder som står i frontlinjen av klimatkrisen förmedlade sina berättelser om personlig och samhällelig påverkan, men fick höra att det mesta som sagts bara resulterade i sympati snarare än konkreta åtgärder. Internationella förhandlare verkade avskärmade från de svåra verkligheterna och fokuserade istället på detaljerade avtal och byråkratiska lösningar, medan områden i akut behov av global hjälp tog ett stort steg tillbaka.

Enligt beslut som fattades under COP29 syftade man på att nå ett globalt klimatstöd på 1,3 triljoner dollar per år till 2035, men de åtgärder som presenteras var ändå otillräckliga för att på allvar påverka den negativa trenden av globala klimatutsläpp. Även om regler för global utsläppshandeln antogs, var varningen att dessa nya regler kan skapa möjligheter till fusk och oetisk handel. Den avhängig på tillit och samverkan mellan utvecklade och utvecklingsländer i frågor om klimatfinansiering och utsläppshandel kommer att styras av politisk vilja snarare än verklig dränering av resurser.

Trots misslyckandet vid COP29 kom de sammanfattande insikterna att väcka debatt om hur framtiden ser ut för de globala klimatförhandlingarna. Med en svårig och komplex geopolitisk miljö och bristen på ledarskap av många nyckelaktörer förblir frågan öppen om hur positiva förändringar ska kunna uppnås. Det är uppenbart att även om vissa framsteg har gjorts är den kollektivt samlade förbättringen otillräcklig mot vad som verkligen krävs för att hantera klimatkrisen. Initiativen för att öka finansiering och rättvisa i de globala förhandlingarna är av grundläggande betydelse, men det måste kombineras med en verklig vilja att ställa om och därmed uppnå en hållbar lösning på klimatkrisen för kommande generationer.

Dela.