Allt är förlåtet när TLC kör ”No scrubs”

Stockholmsfestivalen Rosendal Garden Party erbjuder varje år en blandning av upplevelser som speglar både det bästa och mest problematiska med moderna musikfestivaler. I år stod två stora namn på programmet: den legendariska r’n’b-duon TLC och den kanadensiska producenten och DJ:n Kaytranada, som lockade publik till Djurgårdens grönskande miljöer.

Festivalen väcker blandade känslor redan från början. Besökare möts av en merch-allé där andrahandsföretaget Sellpy skapar en konstgjord loppmarknadsatmosfer. Väl inne på festivalområdet väntar höga priser – en smörgås kostar 150 kronor – och långa toalettköer som kan sträcka sig upp till en timme. Trots detta har arrangörerna lyckats skapa något speciellt genom att kombinera Djurgårdens naturskönhet med ett program fyllt av oväntade och intressanta artister.

Den mest autentiska festivalstämningen uppstår paradoxalt nog inte framför huvudscenen, utan vid ett DJ-bås beläget i en lummig dunge nära matvagnarna. Här samlas publiken mellan de stora spelningarna, med DJ:n Viet-naam som en av de som underhåller och håller energin uppe.

Kvällens stora dragplåster är TLC, den ikoniska amerikanska r’n’b-duon som sedan mitten av 1990-talet har varit synonymt med hits som ”Waterfalls” och ”No Scrubs”. Med endast två av de ursprungliga tre medlemmarna kvar – T-Boz och Chilli, efter Lisa ”Left Eye” Lopes tragiska bortgång 2002 – levererar duon en show som är lika mycket spektakel som musikupplevelse.

Produktionen är imponerande i sin omfattning. TLC tar scenen tillsammans med ett fullsatt liveband och en grupp energiska dansare klädda i paljetter och glitter. Dansarna bidrar med akrobatik, inklusive bakåtvolter som utförs sporadiskt under showen. Men det är just denna maximalism som både blir showens styrka och svaghet.

Låtvalen fokuserar främst på material från genombrottsskivan ”Crazysexycool”, men istället för att låta de klassiska hitsen tala för sig själva presenteras de mestadels i remixversioner. Detta skapar en ojämnhet där låtarnas ursprungliga kraft ibland går förlorad i onödiga arrangemang. Särskilt märkligt är de upprepade avbrotten där duons DJ ges oproportionerligt mycket utrymme, bland annat genom ett utdraget house-set mitt under showen medan T-Boz och Chilli lämnar scenen för en paus.

Den visuella gestaltningen bidrar till känslan av splittring. Skärmarna bakom artisten växlar mellan allt från neonfärgade skärmsläckare till naturbilder av molnformationer, solnedgångar och vattenfall, utan någon tydlig röd tråd eller koppling till det som händer på scen.

Trots dessa invändningar räddas kvällen av avslutningen. När TLC slutligen framför odödliga ”No Scrubs” och ”Waterfalls” i sin helhet faller alla bitar på plats. Dessa låtar, som definierade ett helt decennium av r’n’b och fortsätter att resonera med nya generationer, påminner publiken om varför duon fortfarande är relevanta. Som de själva uttrycker det från scenen: TLC är för evigt.

Efter TLC:s show tar kanadensiska Kaytranada över som kvällens avslutande akt. Klädd i solglasögon och blå Adidas-sneakers representerar han en helt annan approach till scenperformance. Där TLC satsar på maximal produktion väljer Kaytranada en mer minimalistisk presentation som ändå visar sig vara mer effektiv.

Vid det här laget har många festivalgäster försetts med blå lysande LED-stavar av sponsorn Pepsi, vilket skapar en visuell effekt när de guppar i takt med musiken. Initialt ser publiken endast Kaytranadas silhuett bakom DJ-bordet, men allteftersom spelningen fortskrider tar han alltmer plats på scenen.

Hans set bygger på hits som ”Snap My Finger”, och han visar att elektronisk dansmusik kan vara lika engagerande live som traditionella banduppträdanden. Hans karaktäristiska sound, som blandar house, funk och hip-hop-influenser, får liv genom spår som ”Vex Oh”, ”Blax” och ”Weird”. Till skillnad från TLC:s show finns här en tydlig progression där artisten gradvis öppnar upp och interagerar mer med publiken.

Mot slutet av sitt set tar Kaytranada av sig jackan och ägnar sig åt att posera och till och med göra armhävningar på scen, vilket publiken uppskattar. Han har tydligt kontroll över folkmassan och bygger upp energin till dess att klockan slår midnatt och spelningen tvingas avbrytas på grund av tidsbegränsningar. ”Oops, mitt fel, måste dra”, säger han kort innan han försvinner backstage, vilket lämnar publiken både nöjd och övertygad om att de gärna sett mer.

Rosendal Garden Party 2024 visar både möjligheterna och utmaningarna med moderna stadsfestivaler. Kommersialiseringen och de höga priserna står i kontrast till den genuina musikupplevelsen och den vackra miljön. TLC:s spelning representerar nostalgins dragningskraft men också riskerna med att överproducera klassiskt material, medan Kaytranada visar att enklare ibland är bättre när det gäller att skapa en sammanhållen och engagerande liveupplevelse.