Bamsegranskaren Dennis Strågefors: ”Bamse har ett indirekt våldskapital”

Bamse har i sex decennier varit en av Sveriges mest folkkära seriefigurer. Den godhjärtade björnen, hans vänner och alla äventyr har gått från generation till generation. I samband med att Bamse fyller 60 år har intresset för seriens inre logik vuxit. Dennis Strågefors har i tre år drivit Instagramkontot Bamsegranskaren, där han granskar kontinuitet och detaljer i den värld som Rune Andréasson skapade.

Det hela började när han läste Bamse högt för sina barn. Han upptäckte att saker inte alltid stämde mellan olika tidningar. ”Jag märkte en del saker som inte hängde ihop; att jag läst något helt annat i en annan tidning någon gång”, säger han. Ibland handlar det om konkreta kontinuitetsmissar, ibland om tolkningar och funderingar kring seriens universum.

Bland de många karaktärerna fastnar Strågefors inte främst för titelfiguren. ”Jag har alltid fastnat mest för Vargen, Skalman och Brumma. Bamse själv tycker jag är lite tråkigare, lite mer statisk”, säger han. I sidokaraktärerna finns enligt honom mer att utforska.

Vargen är ett tydligt exempel. Han har varit god sedan 1974, men har en bakgrund som skurk och en historia som präglats av en tragisk barndom. Det gör att det finns ett stort spelutrymme för berättelser kring honom. Brumma, Bamses yngsta dotter, framställs som annorlunda. Hon har ett begränsat språk, lever i en egen värld under diskbänken och löser ofta problem på ett självklart sätt som ingen annan tänker på.

En av de största gåtorna i Bamses universum är Skalmans skal. Ryggskölden tycks rymma allt möjligt, och under årens lopp har flera förklaringar lanserats. I boken ”I Skalmans skal” beskrivs en organiserad värld med stora rum, bokhyllor, tåg och levande varelser. Men Strågefors är tveksam till om den ska räknas som kanon. Bamseredaktionen är inte alltid involverad i bokprojekten. En annan förklaring, från mitten av 1990-talet, bygger på en ”transvolymregulator”, en sorts förkrympningsstråle. Själv föredrar han att låta en del förbli outforskat. ”Då försvinner mystiken”, säger han.

Dunderhonungen är ett annat återkommande mysterium. Strågefors har länge försökt kartlägga hur den fungerar, men beskrivningarna varierar. I vissa serier antyds att det rör sig om vanlig honung blandad med ett extrakt från den sällsynta dunderblommans torkade kronblad. I andra framställs receptet som betydligt mer komplext.

Det är också oklart varför honungen påverkar olika karaktärer på olika sätt. Enligt Strågefors verkar det finnas en genetisk komponent, även om den inte är klarlagd. Brumma får ingen effekt alls. Farmor får magknip. Bamses dotter Nalle-Maja blev ursprungligen stark utan magknip, precis som Bamse, men eftersom hon var ett spädbarn modifierade Farmor receptet. Resultatet blev att styrkan kom med ett pris: magknip. ”Spädbarn ska inte ha den sortens styrka”, säger Strågefors.

Biet Surre, som Bamse adopterar, är ett annat exempel. Surre kan inte låta bli dunderhonungen och äter av den hela tiden. Efter att Surre räddat Bamse modifierade Farmor honungen som belöning. Surre fick spotta på en liten sked, vilket enligt Strågefors pekar mot att även här finns ett DNA-samband. På frågan om Farmor skulle kunna modifiera receptet för vem som helst svarar han: ”Förmodligen.”

Bamses universum rymmer också en ovanligt komplex djursyn. Strågefors räknar med fyra nivåer av djur: fullt antropomorfa figurer som Bamse och hans vänner, hunden Lurvas som förstår mänskligt språk men ändå beter sig som en hund, fåglar och fiskar som kan kommunicera med Jansson och Lurvas, och slutligen djur som bara är vanliga djur.

En återkommande fråga är hur Bamses styrka ska förstås. Han kastar ofta bovar högt i luften, men Strågefors menar att Bamse inte är våldsam. Däremot har han ett indirekt våldskapital. Hans styrka gör honom till en maktfaktor i samhället. Respekten han åtnjuter bygger i grunden på vänlighet, men styrkan skapar också en obefogad oro, främst bland skurkar.

I årets jubileumsserier har Bamses barndom skildrats. Där finns en berättelse där han blir retad i skolan och använder dunderhonung för att hävda sig. Det fick konsekvensen att mobbarna tyckte ännu mer illa om honom. Enligt Strågefors kan det vara en pusselbit som förklarar varför Bamse senare i livet är försiktig med att använda sin styrka.

Relationen till Bamses redaktion är god. Strågefors har lärt känna flera av manusförfattarna, och de hör ibland av sig för att förklara hur de tänkt. De har ofta bra argument, enligt honom. Själv har han tagit steget från granskare till skribent: han har skickat in ett manus till en serie som kommer att publiceras framöver.