Mörkt och mycket charmigt om att stå på tröskeln till puberteten

Anette Eggerts nya roman ”Rosor och pistoler” (Opal) riktar sig till läsare från nio år. Boken kretsar kring Leo, som står på tröskeln till puberteten, och hans bästa vän Ville. Ville har slutat gå till skolan. Han sitter hemma framför tre datorskärmar och svarar knappt på tilltal. Samtidigt upplever Leo ett allt djupare avstånd till klassens sminkade ”glittertjejer” – en blinkning till den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm, vars skildringar av flickors sociala landskap blivit en referenspunkt i nordisk litteratur. Frågan som driver berättelsen är hur Leo ska få Ville tillbaka till skolan.

”Rosor och pistoler” är Eggerts första roman för åldersgruppen nio till tolv år. I en recension i Dagens Nyheter lyfts boken fram som ett exempel på hur den svenska mellanåldersromanen har fördjupats. Kategorin har enligt kritikern genomgått en stark utveckling under 2000-talet. Flera etablerade ungdomsboksförfattare – bland dem Jenny Jägerfeld, Klara Krantz och Katarina von Bredow – har under senare år sökt sig till den så kallade slukaråldern, den period då barn läser som mest intensivt och självständigt men ännu inte räknas som ungdomar. Alla tre har gjort sig kända för sina ungdomsromaner, men deras senaste titlar har i flera fall vänt sig till yngre läsare. Kategorin har också blivit allt mer kommersiellt betydelsefull. För ungefär två år sedan väckte författarrörelsen frågan om ungdomsboken höll på att förlora sina mest namnkunniga namn. Nu riktas i stället blicken mot vad som sker inom mellanålderslitteraturen.

En av de tydligaste trenderna i samtida svensk barnlitteratur är gestaltningen av hemmasittare. Traditionen med skolkande barn är lång – från det tidiga 1900-talets rackarungar via Barbro Lindgrens dagböcker till dagens skildringar. Nutida exempel är ”Hundra dagar hemma” (2022) av Matilda Gyllenberg och Maria Sann, ”Hemmakämparen” (2023) av Sanna Juhlin och ”Tretton mil bort” (2025) av Emma Vestman. Gemensamt för dem är att långvarig skolfrånvaro skildras inifrån, ofta med fokus på barnets egen upplevelse.

Litteraturforskaren Mårten Michanek har beskrivit hur synen på skolvägran i barnlitteraturen förändrats. För hundra år sedan framställdes skolkaren ofta som ett friskt och starkt barn – en vilding som passade bättre ute i skogen än i skolbänken. I dag gestaltas långvarig skolfrånvaro i stället som en fråga om psykisk hälsa och funktionalitet. Diagnoser, ångest och terapeutiska samtal fungerar ofta som förklaringsmodeller eller vändpunkter i berättelserna.

I ”Rosor och pistoler” saknas de förklaringsmodellerna. Eggert ställer ingen diagnos på Ville, även om hans intensiva specialintressen – aktier, franska revolutionen och rockbandet Guns N’ Roses – antyder ett barn på autismspektrat. Eftersom berättelsen utgår från Leos upplevelse av vännens frånvaro framstår problemet snarare som en kris i deras vänskap. Tillsammans med originella vuxenporträtt har den utgångspunkten beskrivits som en av bokens styrkor. Eggert skildrar med precision hur tiden mellan barndom och tonår kan vara minst lika turbulent som övergången till vuxenlivet.

Boken ges ut av Opal, ett svenskt förlag med fokus på barn- och ungdomslitteratur som under senare år satsat allt tydligare på mellanåldern. Kategorin har vuxit i betydelse i takt med att allt mer komplexa berättelser efterfrågas av läsare i nio–tolvårsåldern. Teman som vänskap, utanförskap och psykisk ohälsa behandlas i dag utan den förenkling som länge präglade böcker för åldersgruppen, och utgivningen vittnar om en allt mer kräsen och beläst publik.

Skolfrånvaron har samtidigt blivit en allt mer synlig samhällsfråga i Sverige. Långa perioder av hemmasittande uppmärksammas i medier och i politiken, inte minst efter pandemin. Att barnlitteraturen speglar utvecklingen är knappast förvånande. Men där tidigare böcker ofta förklarat skolvägran med individuella diagnoser visar ”Rosor och pistoler” att det går att berätta om ämnet på andra sätt – som en historia om vänskap, förlust och hur det är att växa ifrån varandra. Därmed blir boken också ett inlägg i en pågående litterär diskussion om hur skolvägran bör skildras.

Recensionen i Dagens Nyheter beskriver boken som en mångbottnad, mörk och charmig berättelse och ett tecken på att mellanålderslitteraturen allt tydligare etablerat sig som ett eget litterärt fält med egna författarskap – snarare än en transportsträcka mellan bilderbok och ungdomsbok.