Martin Gelin: Kina har fått en ny image, men diktaturen är densamma

När Ian Bremmer, en av världens mest citerade säkerhetspolitiska analytiker, reser till Kina har han slutat ta med sig en så kallad burner phone – en andra mobiltelefon utan privat data som annars brukar rekommenderas för västerländska besökare. ”Kina vet redan allt om mig, inklusive vilka telefoner jag har. Om jag lämnar dem hemma ökar det bara risken att det väcker en röd flagga som gör att jag förföljs mer noggrant på plats”, säger han.

Övervakningen av utländska besökare är baksidan av en utveckling där Kinas anseende i väst aldrig varit högre. Opinionsinstitutet Pew Research Center rapporterade i somras att Kina för första gången är mer omtyckt än USA i globala förtroendemätningar. I Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Kanada anser en majoritet av befolkningen att det är bättre att vara beroende av Kina än av USA.

Förklaringen är tvåfaldig. Dels har Donald Trumps utrikespolitik undergrävt förtroendet för USA, dels har Peking bedrivit ett långsiktigt strategiskt arbete. Redan 2007 presenterade dåvarande presidenten Hu Jintao en strategi för att stärka Kinas globala inflytande genom kulturell mjuk makt. Xi Jinping har sedan höjt ambitionsnivån: Kina ska framstå som världens första elektrifierade land och leda utvecklingen inom solenergi, elbilar, batterier, robotar, höghastighetståg och AI – industrier där Kina investerat avsevärt mer än både USA och EU. Xi har uttalat målet att vinna slaget om de viktigaste teknikerna.

Satsningarna har gett konkreta resultat. Kina producerar i dag mer solceller än resten av världen tillsammans och ser ut att göra detsamma med elbilar. Kinesiska teknikföretag har också lanserat AI-modeller med öppen källkod, vilket ökat landets attraktionskraft internationellt. Investeraren Kevin Xu kallar utvecklingen för teknisk mjuk makt. ”Öppen källkod är Kinas motsvarighet till Hollywood och Big Mac”, säger han.

Den historiska våg av Kina-entusiasm som fått namnet chinamaxxing har spridit sig över hela det politiska spektrumet, inte bara på sociala medier utan även på tankesmedjor i Europa och Nordamerika. Tysklands AfD-ledare Alice Weidel, som talar flytande mandarin och har doktorerat i kinesisk ekonomi, har lovat att avsluta vad hon kallar förbundskanslerns ekonomiska krig mot Kina. Från vänster försvarar inflytelserika poddare som Hasan Piker i USA och Aaron Bastani i Storbritannien den kinesiska modellen inför miljontals lyssnare, inom en rörelse som fått beteckningen ”tankies”.

Kritiker menar att bilden av Kina som ett framtidsland skönmålar ett alltmer auktoritärt styre. Vänsterekonomen Adam Tooze hyllar visserligen Kinas satsningar på solenergi, men Kina öppnar samtidigt rekordmånga kolkraftverk, är världens största historiska utsläppare av växthusgaser och har på tio år skövlat mer än tio procent av urskogen i Afrika. Enligt journalisten Peter Pomerantsev producerar Kina mer politisk desinformation än Ryssland och har med hjälp av AI-verktyg blivit lika strategiskt skickliga som Kreml.

Även i kulturvärlden märks trenden. Den ansedda konsttidskriften Art in America publicerade nyligen en artikel som hyllade en utställning i Shanghai för att vara politiskt radikal på ett sätt som ”skulle ha censurerats i USA”. Uppgiften har dock kontrasterats med att i princip samtliga konstnärer i utställningen även har visats i USA.

Parallellt med den mjuka makten pågår en omfattande militär upprustning. Enligt Victor Galaz, författare till den nya boken ”Hav av öar”, visar analyser av satellitbilder att Kina förbereder sig för att återuppta underjordiska kärnvapentester. Under sommaren avfyrade landet en ballistisk robot i Stilla havet från en atomdriven ubåt byggd för att bära kärnvapen. Kina genomförde 46 kärnvapensprängningar mellan 1964 och 1996, och dokument visar att Mao Zedong då övervägde en framtid där hälften av jordens befolkning offrades i ett kärnvapenkrig om det kunde leda till socialismens seger.

En bakomliggande förklaring till den växlande västerländska synen på Kina brukar beskrivas som en uppdaterad orientalism. I stället för den gamla tidens nedlåtande attityd betraktas Kinas ledare nu som övermänskligt sluga, där även banala uttalanden tillskrivs en djupare innebörd. Ett klassiskt exempel är anekdoten från Henry Kissingers möte med Kinas premiärminister Zhou Enlai på 1970-talet. När Kissinger frågade om franska revolutionen ska Zhou ha svarat att det var för tidigt att säga – länge tolkat som ett bevis på kinesisk långsiktighet. I själva verket syftade Zhou på studentprotesterna i Frankrike 1968, som ägt rum strax före mötet.

Utvecklingen pekar mot att Kina kombinerar mjuk makt med hårda metoder. Landet bygger världens största armé, utökar kärnvapenarsenalen och driver ett alltmer avancerat informationskrig. Målet, enligt flera bedömare, är inte bara ekonomisk tillväxt utan ett globalt inflytande som sträcker sig långt utanför landets egna gränser.