Han gjorde synden till exportvara – i skuggan av ”skitstöveln” Ingmar Bergman

Den svenska filmbranschen befinner sig i en besvärlig period. Publiken väljer strömningstjänsterna framför biostolarna och filmare väntar förtvivlat på finansiering. Mitt i krisen kommer en biografi som påminner om en regissör som aldrig gav upp: Arne Mattsson, mannen som under 45 år hann regissera 60 långfilmer – trots sågningar, motgångar och ett hånfullt etablissemang.

”Arne Mattsson. Film till varje pris” är skriven av forskarna Anna-Maria Blomgren och Roger Blomgren och ges ut på Appell Förlag. Boken bygger delvis på Mattssons ofärdiga memoarer, som bar arbetstiteln ”I skuggan av Bergman”, och på tidigare opublicerade intervjuer från 1991 med hans nära medarbetare, scriptan Stina Klemming.

Mattsson föddes 1919 i Uppsala, son till två sjukskötare. Redan som femåring drogs han in i mastodontfilmen ”Karl XII” med Gösta Ekman d ä, när familjens hem hyrdes ut som inspelningscentral. Slaget vid Narva skulle spelas in på Uppsalaslätten. Enligt Mattsson förklarade en inspicient för honom att film är ett djävulens påhitt och att man måste stå väl med fan själv för att allt ska klaffa. På den vägen var det.

Den stora bedriften kom 1951 med ”Hon dansade en sommar”. Filmen med Folke Sundquist och Ulla Jacobsson blev en av de största svenska biosuccéerna genom tiderna. Det berömda månskensbadet väckte uppmärksamhet världen över och satte ”den svenska synden” på kartan. Inför den amerikanska premiären fick en pastor intyga att kärleksbudskapet inte stred mot kristna värderingar, medan filmen i Sovjet lanserades som en ungdomsrevolt mot kyrkan. Verket belönades med Guldbjörnen vid filmfestivalen i Berlin.

Framgången öppnade många dörrar, både i Sverige och internationellt, men Mattsson kom aldrig i närheten av att upprepa bedriften. Han fortsatte att arbeta i högt tempo och i alla genrer: krigsdramat ”Kärlekens bröd”, som upprörde den sovjetiska delegationen i Cannes 1954, de populära deckarfilmerna om paret Hillman 1958–1963, det psykologiska dramat ”Vaxdockan” (1962) och kriminalfilmen ”Yngsjömordet” (1966). På 1980-talet blev det lågbudgetproduktioner med Mats Helge Olsson i Lidköping, däribland skräckfilmen ”Mask of Murder” med Christopher Lee på rollistan.

Samtidigt var han ett ständigt mål för kritikernas spydigheter. Aftonbladets Jürgen Schildt liknade ”Morianerna” (1965) vid ”en aladåb av människor, gester, röster, rum” och menade att regissören sexspekulerade ”med gracen hos en bisonoxe”. Schildt sammanfattade senare sin syn på Mattssons karriär: ”En gång gjorde Arne Mattsson bra filmer. Sen övergick han till att göra dåliga filmer. Numera gör han katastrofer.”

Förhållandet till Ingmar Bergman var inte bättre. De tävlade om samma uppdrag, men medan Bergman blev internationellt hyllad avfärdade han Mattsson som oskicklig i ”Bergman om Bergman” (1970). Mattsson själv valde att kalla honom en ”skitstövel”.

Under 1960-talet hamnade Mattsson på kollisionskurs med den nya vågens filmsmak, som premierade experiment, verklighetskontakt och politisk eller filosofisk relevans. Hantverksskicklig underhållning stod lågt i kurs, och Mattssons filmer fick i regel negativa recensioner. Ändå lyckades han alltid skaffa pengar till nästa projekt.

Boken skildrar en regissör med en självklar tro på publiken, men också en man som ständigt kämpade mot etablissemanget. Statens biografbyrå hotade med censur, och mäktiga intressegrupper försökte stoppa hans filmer. ”I som här inträden” (1945), baserad på en bok om mentalvårdens missförhållanden, väckte ramaskri i läkarkåren. När kritikerna blev för tunga svarade Mattsson med ”Ann och Eve. De erotiska” (1970), en hämndaktion som varken fick kritikerna eller publiken med sig – ödesdigert för en regissör som framför allt ville entusiasmera fulla salonger.

Författarna visar sympati för sin huvudperson, men de lanserar honom inte som något konstnärligt geni. Även Mattsson medgav att en del av hans filmer var skit. Kapitelrubrikerna i bokens senare del talar sitt tydliga språk: ”Förändringens tid”, ”Flykten” och ”De tunga åren”. ”Smutsiga fingrar” (1973), en spöklik thriller om Stockholms undre värld, beskrivs som ett bottennapp – även om filmen med åren har vunnit viss kultstatus. Mattsson gjorde sina sista filmer direkt för video, långt från rampljuset. Han avled 1995.

Men boken är mer än en levnadsteckning över en udda regissör. Den fungerar också som en påminnelse om att filmkris inte är ett nytt fenomen. Mattsson verkade före televisionens genombrott, efter Filminstitutets etablering och slutligen i opposition mot hela det svenska filmkomplexet. Den svenska filmkrisen kommer och går. Minnet av Arne Mattssons framfart genom filmhistorien består.