Intensiv närvaro präglar vandringen i Ingermanlands hårda historia

Lida Starodubtsevas andra bok – romanen ”Hilja går” – har utkommit på Nirstedt/Litteratur. I den 208 sidor långa boken vävs en personlig släktberättelse samman med ingermanlänningarnas historia under 1900-talet, en historia präglad av deportationer, fördrivningar och förlusten av både hem och språk.

Romanen kretsar kring två kvinnor som får syn på varandra på nätet och stämmer träff vid Kazankatedralen i Sankt Petersburg. Anna är från Omsk i Sibirien, berättaren från Karelen. Båda har ryska som modersmål och båda har en finsk mormor. Men Annas mormor var ingermanlänning, en av alla dem som gång på gång förvisades mellan öst och väst under det blodiga 1900-talet.

Ingermanland är det historiska landskapet kring Nevafloden och nuvarande Sankt Petersburg. Området fick en finskspråkig befolkning redan under 1600-talet, då Sverige kontrollerade regionen och finska nybyggare slog sig ner. Efter att Ryssland återtagit området levde ingermanlänningarna som en minoritet i utkanten av det växande Petersburg. Under Sovjetunionen utsattes de för utrensningar och tvångsförflyttningar, och under andra världskriget deporterades stora grupper till Sibirien.

Anna har träffat sin mormor Hilja endast en gång. Ändå försöker hon rekonstruera mormoderns öde. Hennes dator är full av anteckningar, förda i en prosa som kombinerar prat med lyrik och sarkasm med eftertänksamhet. Om Röda arméns utrensningar konstaterar hon att det inte bara rörde sig om finnar utan också om tyskar, polacker, ester, letter, ungrare och litauer – ”plus basjkirer, tadzjiker och uzbeker”. Hon orkar inte, som hon skriver, ta reda på exakt vilka lojaliteter de alla befarades dölja.

Det Anna vet om Hilja är litet. Mormodern föddes 1928 och deporterades 1942 tillsammans med sina föräldrar från Leningrad, som Sankt Petersburg då hette, till Omsk. Ett litet syskon dog på vägen. Omsk, en av Sibiriens största städer, tog under sovjettiden emot många deporterade och förvisade. 1954 började Hilja vandra de 400 milen tillbaka till Leningrad. Senare samma år födde hon en flicka, Annas mor, som ironiskt nog kom att gifta sig med en man från just Omsk.

Annas anteckningar tar sin början i Ingermanlands tidigaste historia och rör sig sedan genom första världskriget, ryska revolutionen, inbördeskriget, trettiotalets utrensningar och andra världskriget. Berättaren läser dem på ett internetkafé i Sankt Petersburg medan hon väntar på en kraftigt försenad buss till Helsingfors. Huvuddelen av romanen utgörs av Annas text, medan berättarens roll liknar läsarens: hon tar emot och reflekterar över berättelsen men behåller sina egna minnen för sig själv.

Lida Starodubtseva arbetar som översättare mellan ryska och svenska – att översätta åt båda hållen är ovanligt. Hon har ryska som modersmål och svenska som skrivspråk. Hennes debut, novellsamlingen ”En oändligt lång vår” från 2023, uppmärksammades för omsorgen om ordvalörer och stilnivåer. I ”Hilja går” återkommer både miljöer och personer från debuten, däribland en mormor från Karelen. Karelen, liksom Ingermanland, är ett område med en finskspråkig befolkning som delades mellan Finland och Ryssland efter andra världskriget och som bär på egna erfarenheter av fördrivning.

DN Kulturs recensent Ingrid Elam skriver att Annas snabba genomgång av ingermanlänningarnas historia blir en läsupplevelse – inte främst på grund av mängden fakta, utan för att den förmedlas personligt, utan sentimentalitet och med en stramt hållen vrede. Allra starkast blir romanen, enligt Elam, när fokus helt läggs på Hiljas vandring tillbaka mot Leningrad. Skildringen skapar en intensiv närvaro- och verklighetskänsla: läsaren går med Hilja genom kylan, försöker sova, känner fingrar och tår domna och låter den sista torra skorpan smälta i munnen. Även om man vet att hon överlever, är vägen dit resans mål.

Med sin skildring av en nästan bortglömd folkgrupp väcker ”Hilja går” frågor om hur historien förs vidare när den bara finns kvar som fragment, minnen och antydningar. Romanen skapar, som Elam formulerar det, minnen av förlorade minnen – inte nostalgiska, utan konkreta och drivna av nyfikenhet på var människans gränser går.