Hans judiska släkt gick under – nu söker han deras spår i Ukraina

I byn Osova i västra Ukraina har en svart stentavla med en davidsstjärna rests till minne av de judar som mördades där under Förintelsen. Texten på ukrainska, hebreiska och engelska lyder: ”Till minne av Osovas judar som mördades här under Förintelsen 1941–1944, och vilkas sista viloplats detta är.” Den judiska begravningsplatsen, som länge var övervuxen, är numera uppstädad.

Initiativtagare är Gabriel Itkes-Sznap, född i Stockholm 1985, litteraturkritiker på Dagens Nyheter, poet och doktor i estetik. Hans morfar Hersz Itkes växte upp i Osova, en judisk jordbrukskoloni som grundades på 1800-talet. När Tyskland invaderade Volynien hade Hersz anslutit sig till den polska bataljonen i Röda armén. Det räddade hans liv. Hans mor och tre systrar – Rokhel, Glikl, Sonya och Breindl – mördades.

Under ett första besök i byn sommaren 2025 pekade en lokal kvinna, Sofia, ut en gräsplätt i utkanten av Osova där en massgrav tros finnas. Hennes svärmor hade redan på 1960-talet sagt att man inte fick gräva där. Sofia var först skeptisk till besökarnas ärende: Ryssland dödar ukrainare vid fronten, varför komma och tala om judarna? Ändå visade hon platsen.

Osova ligger i Volynien, en region som före andra världskriget tillhörde Polen och var en blandning av polska, ukrainska och judiska kulturer. Före kriget hade Ukraina en av Europas största judiska minoriteter. De flesta judar bodde i städer och hade yrken som skräddare, hantverkare och köpmän. Av Volyniens judar massakrerades över 98 procent. I provinshuvudstaden Rivne, hundra kilometer från Osova, dödades 17 500 judar på tre dagar i november 1941. De fördes till tallskogen Sosenki och sköts.

Massmordet på judar i östra Europa kallas ofta ”Holocaust by bullets”. Nazisterna testade också storskalig gasning i förintelselägret Belzec, beläget mellan Lviv och Lublin. Där mördades omkring 450 000 människor på nio månader. Två personer överlevde. Gabriel Itkes-Sznap säger att han ogillar ordet Förintelsen; han tycker att det låter för sirligt. ”Utrotning är ett lämpligare ord.”

Även Gabriels mormor Hela Cukierman och farmor Anna Sznap överlevde med nöd och näppe. Hela flydde från Lublin innan gettot inrättades, gömde sig på dagarna och vandrade österut tills hon nådde sovjetiska partisaner. Hennes mor och de flesta av hennes tolv syskon mördades. Anna flydde från gettot i Lviv med falska papper och gömde sig i ett skjul. Hennes far dog av svält, hennes mor och syster förintades. Efter kriget träffades Hersz och Hela i Polen, gifte sig och fick barn. 1968 tvingades familjen fly på nytt undan en antisemitisk våg i Polen och hamnade i Sverige.

Gabriel växte upp med morföräldrar och farmor i Stockholm. Han beskriver dem som närvarande, men de talade aldrig om de mördade. Hans första hemspråk var polska. Resorna till Ukraina, där han reste tillsammans med journalisten Anna-Lena Laurén, var ett sätt att ta reda på vad som faktiskt hände. Han arbetar nu på en bok.

Resorna väckte också frågor om Ukrainas minne av Förintelsen. OUN och UPA, två ukrainska nationalistiska rörelser, deltog i massakrer på judar och polacker under kriget. I dag är UPA hjälteförklarad i Ukraina, och president Volodymyr Zelenskyj har döpt ett arméförband efter organisationen. I Rivne möttes de av misstänksamhet på stadsarkivet: ”Itkes? Det är ju ett judiskt namn.” Under resan mötte de en slentrianmässig antisemitism, inte aggressiv, men omedveten.

Ändå reste byn Osova ett monument. Gabriel betalade motsvarande omkring 5 000 kronor. Vid invigningen i april 2026 hade hela byn samlats, inklusive skolbarn. Gräset på begravningsplatsen var klippt. Sofia stod längst fram och vinkade.

Invigningstalet var dock inte okomplicerat. Det jämförde judarnas öde med Rysslands krig mot Ukraina och inleddes med hälsningen ”Slava Ukraini”, en fras som användes av UPA. Gabriel höll ett kort tacktal. Han säger att parallellen mellan Förintelsen och dagens krig inte fungerar, och att hälsningen har en historia som svider. Ändå är han inte besviken, snarare fascinerad av hur intrasslade människors moraliska världar är.

Han är tacksam mot byborna. De slåss för sin överlevnad, män från byn har stupat vid fronten, ändå gick de med på att resa stenen. Hans mamma sammanfattade det: Det som sades under ceremonin kommer att försvinna, men stenen är där. Sofia påminde däremot om ett praktiskt problem: ”Ni borde hägna in monumentet. Korna betar ju här.”