”Dagen då fågeln ska dö” Novell av Lisa Bjärbo

Lisa Bjärbo är aktuell med en ny novell som undersöker hur en elevs dominans kan forma en hel klass – och vad det kostar att bryta sig loss. Novellen publiceras i samband med höstlovet och följer flickan Sally genom en enda morgon. Hon vaknar med mobilen i handen, beredd att ringa sin kompis Amina innan någon annan hinner boka upp henne. Då slår en talgoxe i fönsterrutan. Fågeln dör på plats, och Sally bestämmer sig för att ge den en värdig begravning.

Innan hon ens har hittat sin mobil har hon hunnit leta upp Aminas namn bland de senast ringda samtalen – där ligger det på plats ett till sju. För alla i klassen vet att den som vill ha en chans att umgås med Amina måste ringa tidigt, innan någon annan hinner boka upp henne. Men fågeln förändrar planen. Begravningen blir en ritual: Sally gräver en grop, klipper av blommor ur mammans fredagsbukett och klär en juiceförpackning i regnbågsrandigt omslagspapper så att den liknar en riktig kista.

I novellen vävs talgoxen samman med klasskamraten Jana. Jana ritar teckningar av Döden med ormar i stället för händer, sitter ofta ensam och är den som Amina gärna hackar på. En gång kom Janas mamma till skolan mitt under lektionen och bad att få prata med läraren. Sally, som satt nära grupprummet, hörde mamman säga att Amina styr hela klassen och att de andra tjejerna är som hennes minioner. Bilden av de gula små figurerna har fastnat hos Sally – även om hon inte vill vara en minion har hon följt mönstret. Tills nu.

Bjärbo skildrar utan överslätande förklaringar hur tysta sociala regler upprätthålls. Sallys uppvaknande kommer inte genom en stor konfrontation utan genom en liten handling. Hon skrollar förbi Aminas namn i kontaktlistan och letar i stället efter någon som är bra på döden, någon som kanske vågar peta på en fågel. Läsaren förstår att hon söker Jana. Det är en vändpunkt lika ömtålig som fågelkroppen i hennes hand. Hon har sett det hända förut: den som inte är med från början när Amina bestämmer något får nästan aldrig komma in i gemenskapen sedan. Det vet hela klassen, inte minst Jana.

Talgoxens kollision mot rutan är berättelsens tydligaste bild. ”Schmack”, tänker Sally – eller var det ”wake up”? Hon har vaknat upp ur ett mönster hon inte själv valt. Talgoxen är en av Sveriges vanligaste trädgårdsfåglar, och enligt uppskattningar dör hundratusentals fåglar i landet varje år efter att ha kolliderat med fönster. Höstlovet har nyss börjat, men i stället för att jaga en plats i Aminas sällskap gör Sally något annat.

Lisa Bjärbo är sedan länge en etablerad röst inom svensk ungdomslitteratur. Hon har gett ut flera romaner som kretsar kring ungas inre liv, däribland ”Allt jag säger är sant” om en tonåring med ångest och ”Tio över ett” om en skolskjutning. Genomgående i författarskapet finns ett intresse för vad som händer när unga ställs inför situationer som vuxenvärlden inte räcker till för. Den nya novellen ligger i linje med det, men fokuserar på vardagens tysta uteslutning snarare än de dramatiska undantagen.

Sammanhanget är också viktigt. Höstlovet är ett relativt nytt inslag i den svenska skolan, och publiceringen av en berättelse om utanförskap mitt under ett lov är ett medvetet val. Kortprosan har dessutom fått ett förnyat genomslag i Sverige, där flera förlag satsar på digitala novellsatsningar med kända författarnamn, ofta i samarbete med dagstidningar. I anslutning till Bjärbos berättelse finns en intervju med författaren om hennes tankar kring texten.

Berättelsen slutar i en fråga som de flesta känner igen. Hur mycket av det vi gör är vår egen vilja, och hur mycket är gruppens osynliga tryck? Sally väljer begravningen framför samtalet, fågeln framför minionerna. Det är en liten handling, men i Bjärbos skildring väger den tungt.