Debatten om politiska ställningstaganden i kulturvärlden har fått nytt bränsle. För några veckor kom uppgifter om att den irländska författaren Sally Rooneys böcker inte längre säljs i Storbritannien. Det sker efter att Rooney meddelat att hon vill donera pengar till aktionsgruppen Palestine Action, som den brittiska staten har klassat som terrororganisation.
Rooney är en av sin generations mest uppmärksammade irländska författare, känd för romaner som ”Normal People”. Hennes böcker har en global läsekrets, och ett inhemskt tillbakadragande får därför stora symboliska effekter. Händelsen har väckt starka reaktioner inom kulturvärlden. Bland de hundratals personer som skrivit under ett öppet brev till hennes stöd finns författarna Anne Carson och Zadie Smith samt skådespelaren Paul Mescal, som blev känd genom tv-succén ”Normal People”.
Bakgrunden är inte isolerad till Rooney. För drygt ett år sedan uppmärksammades Mo Chara, medlem i den irländska hiphoptrion Kneecap, efter att ha uttryckt stöd för Palestine Action. Mo Chara riskerade då att anklagas för terrorism, enligt uppgifter. Gruppen är känd för sin vänsterpolitiska och republikanska hållning och har blivit en symbol för unga irländska konstnärer som vägrar hålla tyst i politiska frågor.
Det brittiska terrorstämplandet av Palestine Action har skapat en ny gränslinje för konstnärligt engagemang. Flera bedömare menar att den brittiska terrorismlagstiftningen är bred och kan få hämmande effekter på yttrandefriheten. Andra framhåller att aktionsgruppen i första hand riktar sig mot israeliska intressen och att dess metoder är kontroversiella.
Samtidigt har en annan debatt pågått inom musikvärlden. Under en konsert i Las Vegas vände sig Metallicas frontman James Hetfield till publiken med ett budskap om att bandet inte är där för att påverka någon politiskt. ”Metallica is not here, like some other … ’entertainers’ … to influence you with their bullshit”, sade han. Uttalandet har tolkats som en markering mot artister som engagerar sig i frågor som kriget i Gaza.
I svensk press har Hetfield fått både medhåll och kritik. Johan Romin på Fokus skrev att politik inte hör hemma på en rockkonsert och jämförde ramsor som ”Free Palestine” med att spilla öl i skrevet på Sweden Rock. Mathias Bred på Borås Tidnings ledarsida såg i stället hellre arenor där människor kan mötas över partigränserna. Andra debattörer har påpekat att även en opolitisk hållning är ett ställningstagande, och att konstnärer som väljer tystnad gör ett val i en tid av krig och klimatkris.
Hetfield har inte namngett vilka ”entertainers” han syftade på, men sammanhanget har kopplats till flera uppmärksammade fall. I september plockades den amerikanske rapparen Macklemore bort från Ed Sheerans turné efter propalestinska uttalanden. Exakt vad som låg bakom bortplockningen har inte officiellt bekräftats, men uppgifter i medier pekar på politiska påtryckningar.
Mot den bakgrunden sticker två irländska band ut med ett tydligt engagemang. Kneecap har släppt albumet ”Fenian”, en titel med historiska kopplingar till irländsk republikanism. Fontaines DC, ett av de mest hyllade rockbanden från Irland just nu, släppte nyligen ”Dopamine chamber”. Banden är inte lika politiskt explicita i text, men båda använder sina scener för att uppmärksamma Gaza-frågan. När de uppträder i Sverige i november väntas konserterna präglas av ”Free Palestine”-rop.
Irland har en lång historia av konflikt och fredsprocess, och frågan om Palestina engagerar brett i det irländska kulturlivet. Bandens ställningstaganden har gett dem en särskild position i den internationella debatten, där allt fler artister tvingas väga konstnärlig frihet mot politiska och kommersiella risker. Kulturbranschen har därmed blivit en arena där frågor om yttrandefrihet, aktivism och censur ställs på sin spets.
